När det för mig idag är dags ”att gå ut”, att – sorgligt nog – runda av här på Trottosport, känns det ändå ganska naturligt och rätt att göra det i ett ämne jag brinner för. Och brunnit för. Långt, långt före #metoo. Långt före det att Svensk Travsport överhuvudtaget verkade fatta nånting, än mindre konkretisera något. Ja, tänk att det var ett Staffan Heimersson-gäng som satt och värderade i ett aktuellt fall för lite mer än ett år sedan.

Så här dagen efter hästsportuppropet #visparkarbakut inom metoo-rörelsen, som närmare 1.100 kvinnor i hästsportbranschen skrivit under, hoppas jag nu att samtalen pågår där ute. I stallarna. I fikarummen. På kontoren på travbanorna. Jag kan väl inte säga att jag tror alldeles för mycket på det, men jag hoppas att de rent av flödar. De borde göra det. Det är travsporten värd. Travsportens framtid värd.

Vi får in i det sista, i sajtens sista flämtande andetag, mycket reaktioner, så som varit ett våra signum på Trottosport, och en av dem kom från signaturen ”Jenny”. De raderna tyckte jag var värt större utrymme än i ett kommentarsfält, för ytterligare en tankeställare/uppväckare och bränsle till mer transparens, debatt och diskussion. Runt denna struktur som rådit och råder.

Så här skriver Jenny:

Jag varit verksam inom travet i många år och har åtskilliga gånger på olika sätt utsatts för sexuella trakasserier, ofredande samt ett par våldtäktsförsök. I stallarna, av män som på olika sätt är verksamma inom travet.

Ibland har jag slagit ifrån för att freda mig, ibland har jag inte vågat, av rädsla för konsekvenserna som då kunde drabba ”den lilla betydelselösa stalltjejen” i förhållande till den ”proffsiga tränaren”. Jag vågar påstå att jag knappt inte känner en enda kvinnlig hästskötare som aldrig blivit utsatt. Skrämmande.

På något sätt har det nästan varit ”kultur” i stallarna att man som ung tjej skulle låta sig utnyttjas av den kända gifta tränaren, eller för all del, även de manliga förstemännen i stallarna.

Det är på tiden att detta hamnar i rampljuset och får ett slut. Tack för det!

____

Det är såklart bara att bocka av, vara ett namnunderskriftvittne, köra en highfive och hålla med. Om vartenda ord.

Och hoppas som sagt att det en gång för alla är slutsopat under mattan.

En sådan, highfive alltså, eller åtminstone en varm handskakning, vill jag också ge till alla er där ute, läsare, lyssnare som hängt med mig och Lennart under de här åren.

Jag kommer att sakna er mycket.

Och allra mest Lennart.

Tack.

Henrik Ingvarsson

25 KOMMENTARER

  1. Tyvärr måste de hängas ut och anmälas, annars kommer ingenting förändras. Det som varit hela grejen med MeToo.

    Vi har alla hört historierna om många av våra stora tränare mm. Men bara de som blivit utsatta kan göra något. Tyvärr för deras skull.

    Bra att ni tar upp det iaf och tack för en otroligt bra sida.

  2. Heder till er, ni var verkligen före er tid gällande frågan om sexuella trakasserier och även många andra brinnande ämnen.

    Ni kommer vara saknade!

  3. Är på resa genom Tyskland, på väg till Italien.
    Kollade många TV – kanaler igår plus fyra morgontidningar idag.
    Inte ett ord, 0%, om MeToo.
    Sen är det väl upp till var och en att dra sina slutsatser att skillnaden är så stor mellan Sverige och Tyskland.
    Ska bli intressant att kolla läget i Italien.

    • Det är extremt mkt större i Sverige än i andra länder. Det kan vara både bra och dåligt. Bra att det förhoppningsvis tas tag i de verkliga problemen. I alla fall lyfts de fram.

      Dåligt då allt blandas samman i Sverige där så många ”vill” vara offer. Det är den lutheranska kulturen. En klapp på rumpan 1974 klumpas ihop med rena våldtäkter mm. Sedan är det till viss del en kamp mot den vite mannen i Sverige. Det är ju vänsterns dröm det här. Flytta fokus från annat.

      • Nu är det väl du som försöker flytta fokus…

        Visst är våldtäkt en mycket värre händelse än ”en klapp på rumpan 1974”, men att som kvinna ständigt känna oro när man går till jobbet om man ska bli tafsad på är inte okey. Att ständigt känna sig sexuellt utsatt och trakasserad, att aldrig kunna slappna av på sin arbetsplats, att utstå förnedrande kommentarer om ens kropp och vad man ska göra med den, är kränkande och obehagligt. Att ständigt behöva se sig över axeln, att ständigt försöka undvika vissa personer för att de inte kan hålla fingrarna i styr är inget någon ska behöva acceptera. Det handlar inte om att ”vilja vara offer” det handlar om ett obehag många kvinnor tvingas leva med.

      • Allting blir alltid större eller mindre i Sverige. Högst ribba eller lägst. Sista landet i Europa att förbjuda mobilanvändning vid bilkörning. Och det fruktansvärda straffet är MAX 1500 kr i böter. Sverige är ett konstigt land…

    • Vet inte riktigt vart du vill komma med ditt inlägg, men att sexuella trakasserier inte mediebevakas lika hårt i andra länder är inte samma sak som att det inte existerar… Sånt här finns överallt, inom alla yrken och samhällsklasser. Sen är det upp till var och en om man väljer att se och erkänna det eller blunda med både ögon och öron och låtsas som det regnar.

  4. Tack Henrik, och Tack Lennart!
    Kommer att sakna Trottosport och era nästan alltid klockrena texter.
    Gissar att det är en hel del tjänstemän på ST och ATG som är glada när dom slipper obehaglig granskning, nu finns nästan bara av dom köpt media kvar.
    Ha det bäst och hoppas ni kommer att höras även i framtiden i någon form.

  5. Ja tack Henrik och Lennart! Den här sidan kommer att vara mycket, mycket saknad! Det är sorgligt att det inte fanns någon lösning för er att fortsätta. Jag hoppas att ni kommer tillbaka i någon form, att saknaden blir för stor även för er. Ni behövs verkligen som en motvikt mot all övrig köpt travmedia.

    Synd att ni inte fick avsluta med att meddela att Skarplöth avgått. 😉

  6. Tack Lennart och Henrik för all tankeväckande och njutbar läsning. Hoppas bloggen kan återuppstå i någon form.

  7. Tack för att ni satt många stenar i rullning!

    Kan tänka mig att det är tårta till kaffet på ATG och ST nu, precis som Malla trumpetade ut när Persson försvann med sin tidigare blogg.

    Heders!

  8. Tack Henrik för den här tiden. Fantastic. Jag är ingen on-line människa. Köper dagligen papperstidningen Paris Turf här i Paris på morgonen innan jag går till Café Flore för en morgonfika och läsning. Men när jag snubblade in på eran sidan för några år sedan blev jag kokt och går numera in på sidan ett par gånger om dagen för att se vad ni skriver om. Hooked. Mycket bra journalistik, angeläget, humanistiskt ton och insikt, bra kommentatorsfält för oss som inte har FB eller Twitter. Och så det bästa. Hästkultur i all sin glans. Det bittra, det oanständiga, men även det roliga och glädjande. Stort. Nu blir allt mycket tråkigare och det är bara att hoppas att du kommer tillbaks i någon läsbar form. Merci. Det blir ett stort glas Cote Rhone och en sandwich camembert på ståbaren idag ute på Vincennes. Och tack för Olle Ljungstedts intro till eran pod. A votre santé!

  9. Skulle ni inte kunna göra som den förträfflige Herr Thorén gjorde
    på slutet av sextiotalet ha ett inlägg ”Hvar fjortonde dag”

  10. Tack Henrik, för det fantastiska arbete som lagts ner på detta forum. Ni har varit först med stora nyheter, podden utvecklades till något som man inte ville missa, och inte minst veckans bildredaktör, där visade ni vilka breda kontakter ni har.

  11. TACK! Ni är redan saknade! Ser inte var vi kan få den välbehövliga, välskrivna och insatta genomlysningen nu.
    Inget är omöjligt men….en del saker svårare att ersätta. Trottosport t.ex.
    Så djäkla BRA!
    Vi ses på travet!
    Gott mos/Per

  12. Instämmer med övriga och tackar för den här tiden, hoppas ni återkommer i någon form någonstans. Tillsammans eller var för sig. Eftersom ditt (förmodligen) sista inlägg på Trottosport handlar om tystnaden kring sexuella trakasserier, tänkte jag att det kan vara lämpligt att tipsa om en liten handbok i ämnet som är gratis att ladda ner. Från TCOs hemsida, men det spelar egentligen ingen roll för innehållet gäller alla. Informativ text som kan vara bra att läsa för den som utsätts för att veta vilka rättigheter man har, och för alla chefer och arbetsgivare som faktiskt finns inom travet eftersom det finns ett lagstadgat arbetsgivaransvar i dessa frågor. Vem vet, en dag kanske travsporten tar fram en egen skrift.

    https://www.tco.se/publikationer2/Pub2013/Bryt-tystnaden/

    Ha det så bra så hoppas jag vi ”hörs” snart igen. 🙂

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar