Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen den 14 maj 2000. Den kanske mest kände av fotbollsdomare genom alla tider – vår favorit Efon Ask får ursäkta – Pierluigi Collina, går i denna stund och med ett paraply i sin vänsterhand ut på planen på fotbollsstadion i italienska Perugia. Och börjar med sin högra förtsättningslöst kasta bollen i olika riktningar på banan.

Efter att matchen mellan Perugia och Juventus, som är en del av kampen om ligatiteln denna sista omgång av Serie A denna säsong, börjat i vettiga förutsättningar har det blåst upp till ett ordentligt regnväder i slutet av den första halvleken. När den andra ska starta är det oklart om spelet överhuvudtaget kan fortsätta, det är den skallige Collina nu ska kontrollera.

Perugia den 14 maj 2000.

Ungefär 20 mil därifrån, i strålande sol på Olimpico i Rom, går den andra matchen i avgörandet om titeln – scudetton – mellan Lazio och Reggina. Och där spelas det på som om ingenting hänt. Lazio vinner programenligt och hamnar i ett – unikt måste sägas – läge. För nu, ja nu det bara är att vänta in resultatet i Perugia.

Där tvekar Collina länge. Det velas fram och tillbaka. Överläggs och diskuteras. Men att skjuta upp ett avgörande till en annan dag, det verkar man inte vilja vara med om, så … en dryg timme försenad drar han till sist igång den andra halvleken. Med helt nya förutsättningar, med en boll som är svår att förflytta på ett normalt sätt, i ett spel som blir chansartat och som knappast gynnar Juventus. Vilka i grund och botten egentligen har en match som de normalt ”bara” ska spela hem.

Men nu är ingenting normalt längre.

Det står 0-0 när andra halvlek kör igång, och kort in i den får Perugias Alessandro Calori en chans efter ett motlägg i straffområdet, och skickar in 1-0 för hemmalaget! Bakom Gianluigi Buffon i Juvemålet. Vilt jubel på stadion i Rom, som nu har radioreferatet igång i högtalarna.

Nu blir det en olidlig väntan i huvudstaden. Och snudd på parodi till match för ett jagande Juventus, för vilka det räcker med oavgjort för att säkra mästerskapet.

Men på den hala, nyckfulla och extremt svårbemästrade planen får de – trots rejäl press – bara inte till det. Perugia håller, efter lång övertid (såklart…) undan till seger och fullkomligt förstörda och av nervsammanbrott utmattade laziali på Roms Olympiastadion får i ett huj tillbaka kraft och liv och energi efter nästan 30 års väntan på denna andra Serie A-titel; i ett vrål och firande som får hela staden att mullra. I en av de mest osannolika avslutningarna en seriesäsong av den italienska högstadivisionen historiskt kunnat visa upp. Med en viss Sven-Göran Eriksson vid rodret som ni säkert minns…

Jag bara kom att tänka på det här efter tävlingarna i Eskilstuna i går. Kring alla dessa omständigheter som kan uppstå i det som kallas för livet och allt sådant som vi till sist inte kan rå över. Efter Johan Untersteiners monumentala och faktiskt totalt osannolika – nästan lika stora som där i Perugia och Rom – Breeders Crown-succé. Efter de tre spetssegrarna med Unrestricted, Cyber Lane och Candy la Marc.

Lördagsbanan.

För … vad hade hänt om de här finalloppen av Breeders Crown – vilket är något som många för övrigt förespråkar – hade gått i lördags? När regnet hade öst ner, när banans beskaffenhet med all önskvärd tydlighet innebar att hästarna som sprang i ledningen inte vann ett enda lopp inom V75-kupongen. De tog sig liksom knappt i mål. Var inte ens nära.

Ja, med exakt samma löpningsförlopp under de förhållandena? Utan att gå alltför vilse eller bli för saidaaktig; jag tror åtminstone knappast att samtliga tre hade vunnit.

För precis som i Perugia när det begav sig, den dagen var ingenting normalt.

Man kan alltså förbereda sig på det mesta, göra allt för minimera misstagen, man kan göra sitt yttersta för att vara beredd på oväntade förutsättningar. Men det finns alltid faktorer som kan slå hål på det.

Nu är ju Johan Untersteiner så satans proffsig att han fullt möjligt såklart säkert haft både B- och C-planer i sin innerficka att ta till i så fall, ledningen kanske inte varit ett måste vid lördagsförutsättningar. Men då hade det ju funnits andra OM och MEN i leken, och jag kan som sagt inte riktigt låta bli att leka med tanken.

Johan ja. Det känns som man har tjatat ihjäl sig om det vid det här laget, men det är svårt att undvika att upprepa det; tänk att han för blott tre år sedan stod med noll hästar (okej, Overtaker By Sib och nån till hade han väl) när han flyttade hem till Halmstad och drog igång sin rörelse i juni 2014.

Ifjol körde han in 13 miljoner.
I år; mängder av storloppssegerar, med Derbyvinst som pricken över i:et – och redan över 18 miljoner som tränare.

Unikt i den svenska travhistorien, det måste vara det.

Och om man är så unik, så klarar man sig väl till och med undan Perugia-spektakel.

Det är väl antagligen så det är.

Henrik Ingvarsson

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar