Medan Lennart har gjort ett jättejobb med uppgifter och grävt kring missförhållanden på ett hästgymnasium, ännu ett av alla avslöjanden och skildringar vi gjort under de här åren, lagar och lappar jag mig själv vidare här i Italien. Efter en dag i Neapel är jag tillbaka – det känns verkligen så – i ”lugna” Rom, och i morgon jävlar i mig smäller det mot Antonio Conte och hans Chelsea. Det är nära på ”tutto esaurito” (utsålt) på Olimpico och vi ska då voglio solo star con te!

Men jag kan i alla fall reflektera lite. Mellan varven. Runt att vi uppenbart är där igen.
I uppgifter om missförhållanden i travsporten. Om sexism. I rapporter om en unken kvinnosyn och i djupt sorgsen omodern attityd till jämställdhet (och – hanterande av djur).

Det upprepar sig gång på gång. Utan att det känns som om det händer något. Möjligen sägs det några fina ord vid någon händelse, vid en … ska vi kalla det för … brandkårsutryckning, men i handling, i årgärder, i att sända signaler … inte mycket. När det verkligen bränner till, när det inte bara handlar om tomma ord, då står det sig … då står VI oss – slätt.

ST:s generalsekreterare Johan Lindberg har till exempel till sällan skådat lågodds inte ens så lite som snuddat vid #metoo-rörelsen i sina två veckobrev sedan fenomenet blev verklighet. Det måste ändå sägas att det varit en ”hyggligt” stor grej rent allmänt i samhället, i världen. Den värld som vi så djupt sägs vilja tillhöra, bli en större del av, verka inbjudande för, den värld som möjligen berör travsporten också… men nej. Inte ett ljud.

Däremot har det till exempel i samma spalt under tiden läxats upp en journalist, och berättats vidare att allting är toppen-toppen med precis allt i den svenska travsporten. Jag har för övrigt inte sett, läst, eller hört någonting från någon runt det som – med all rätt – mullrat i världen de senaste veckorna.
Att kvinnor är – milt uttryckt – rätt trötta på mäns beteenden, att kvinnor fått nog, att #metoo fått igång något som kanske kommer att förändra saker på många fronter i samhället framöver. Förhoppningsvis.

Jo, en sak har jag hört. Att #metoo-grejen är hyckleri. Till exempel länkade en av de dömande i Jörgen Sjunnesson-fallet, licenskommiténs Mattias Stenby (sportavdelningen på ST) i förra veckan till en artikel från en skribent på den öppet invandrarkritiska Katerina Janouch sajt. Där andemeningen och kontentan var att hela #metoo var just ett gigantiskt hyckleri, och detta instämde tydligen uppenbart alltså Stenby i. Samma Stenby vilken som sagt dömde – och friade – i Sjunnesson-ärendet för ungefär ett år sedan.

Det är snudd på svårt att förhålla sig till det. Från en som jag tyckt varit en vettig person men som uppenbart längs vägen sugits upp i en slags kultur. Och samtidigt figurerar i en dömande ställning i sporten.

Vi, jag och Lennart, får ofta höra att utsatta inte finner någon utsikt med att kontakta förbundet när det gäller sådana här saker. Därför gör man det med oss på trottosport istället.
Och ja, även om fotbollsförbundets förre ordförande Lars-Åke Lagrell (som aldrig haft fel i hela sitt liv) såklart duckade för ämnet under förra veckan så tog faktiskt de nuvarande verksamma på Svenska Fotbollsförbundet åtminstone tag i de anklagelser som hos dom uppkommit på allvar.

För jag vet inte hur många gånger det behövs sägas. Hur tydligt det måste vara.
Hur viktiga de här frågorna är.

Är det inte fan i mig dags att vi steppar upp nu.

Henrik Ingvarsson

Våld mot hästar och sexism på travgymnasium.

13 KOMMENTARER

  1. Man kan väl få tycka att #metoo är väldigt viktigt och samtidigt tycka att det som händer i Sverige är ett extremt jävla hyckleri? Särskilt vad gäller invandring och påstådd feminism. När det gällde livet (enligt vissa iaf) så räddade Sverige nästan bara och la nästan bara enorma pengar på män. Dessutom på män som ligger i botten i världen vad gäller kvinnosyn. Om det är feminism så förstår jag att många inte vill kännas vid den…

    Särskilt när den ene feministiske vänstermannen efter den andre avslöjas som de värsta syndarna. Om något så har vi fått lära oss att de självutnämnda goda är de värsta.

    Steppa upp i er egen journalistverkstad först. Sedan kan ni börja döma andra.

    • Märkligt resonemang. Man skulle nästan kunna tro att du känner dig personligt kränkt av ett välskrivet inlägg. Sexuella trakasserier förekommer inom alla samhällsklasser och yrken, högt och lågt, vitt och brett, gammal såväl som ung. Ska vi inte reagera på det vi får reda på bara för att andra inom vårt eget yrke är skyldiga till liknande saker? Hur ska vi då någonsin komma tillrätta med saker och ting? Det dags för ALLA att sätta ner foten och reagera, i hela samhället.

      Inom hästsporten flockas unga tjejer som inte vill annat än arbeta med hästarna. De ska få lov att göra det utan att bli trakasserade av hormonstinna män. Och de ska ha ST i ryggen om och när det händer. Oavsett vad andra yrkeskategorier gör eller inte gör.

  2. Så bra skrivet! Alla som har någon liten insyn i travet vet att det är mycket som har mörkats genom åren. Jag tror INTE att travet är så oskyldigt som travtopparna vill påskina, snarare tvärt om. Klarar travet en ”metoo rensning”? Kanske inte men om man vill ha någon trovärdighet kvar så måste det vara slut på att sopa skiten under mattan!

  3. Jag blir något konfunderad dels över det som skrivs om travet, vare sig det gäller hästgymnasium eller bilder som skickas till tjejer från travkuskar. Ännu konstigare är det när man läser om medievärlden ( TV4, kvällstidningar etc) och vilka kommentarer kvinnor kan få. På alla arbetsplatser, föreningar m.m. jag varit på så hade man åkt ut med fötterna före med ovanstående beteenden. Möjligtvis är jag naiv men jag vill ändå tro att detta är kopplat till vissa branscher och absolut inte generellt.

    Den enda linje jag kan se är beroendekopplingar, vill man jobba i stall eller media så förväntas man acceptera kränkningar av olika slag. Några enkla lösningar finns knappast men att problemet nu lyfts upp tror jag gör att viss skärpning inträder. När det gäller travet specifikt tror jag vi får vänta till vaktombyte och nuvarande management byts ut. De personer som idag sitter i maktposition lär aldrig förändra synsätt eller agerande.

  4. ST visade tydligt sin inställning i sådana här frågor när dom lät Jörgen Sjunnesson passera ostraffad. En licensinnehavare i deras sport som gått över gränsen många gånger under flera år gällande kvinnokränkande. Så jävla dåligt ST, hoppas ni skäms dagar som dessa ni som friade kusken.

  5. Det finns skitstövlar i alla branscher, och de skall behandlas (och skulle ha behandlats) enligt det. Det som irriterar mig är dessa ”good guys” som seglat under falsk flagg och fått credit för det, men som sedan visat sig vara värre rötägg än de tidigare stämplade. Vi har sett exempel redan, och ytterligare någon fet fångst är på väg upp till ytan vad jag förstår.
    Ingvarsson/Persson, jag högaktar er för att ni vill stampa fram sexisterna/tafsarna (och än värre) inom travet, men är det verkligen möjligt att ni under era redaktionstider inte jobbade sida vid sida med åtminstone någon med solkigt rykte? Vad gjorde man inom media då åt rötäggen, innan #metoo exploderade? Jag tror att det var som inom travet – man höll god min och låtsades som det regnade. Och även travsportfolket och -journalisterna (de som inte slog dövörat till) måste ha sett och hört mycket under årens lopp – finns det något hopp att de släpper på solidariteten nu, gripna av väckelsen, eller hellre: omvändelsens glöd?

      • Jodå, och det är ingen personlig anklagelse, bara en allmän reflektion över om vi som kollektiv har varit blinda eller haft ”norsken” på, det här är ju inget som uppstod den närmaste perioden innan blixten slog ner för två veckor sedan. Jag funderar också lite över om vådan att rycka ”norsken” för hastigt, kanske blir det för många intryck samtidigt just nu? Hoppas att det inte ändar i en bakut (backlash) bara…

        (Inser att det är ett för vitt ämne att debattera vidare i en travsajt.)

  6. Kvinnan som skrev den omnämnda länkade artikeln heter Bianca Muratagic, arbetar som sångpedagog, konstnärlig ledare, konsertarrangör och sångerska. Hon driver sitt eget företag, musikskolan Sångakademi Bianca i Uppsala.

    Tycker att alla borde läsa den och sen välja vad man tycker om det hon skriver. Bara googla så hittar ni den.

  7. Att sexismen inom travet är ett problem, det råder det inga tvivel om. Anledningen till att inga röster hörts beror nog på rädsla av att aldrig få en anställning inom travet om man sa sanningen. Bara för att belysa vidden av problemet skulle trottosport kunna ta emot berättelser anonymt som visar förbundet att de inte kan använda sig av strutsmetoden.

    Om du ser travet på TV ser du kvinnliga experter och reportrar som står där av en anledning och manliga experter och reportrar som står där av en helt annan anledning. Det behöver man inte vara Einstein för att lista ut.

  8. Skulle bra gärna skriva under ett upprop under #MeToo inom travsporten. Jag har betydligt fler exempel på sexuella kränkningar och ofredanden från mina (inte speciellt många) år inom travet, jämfört med vad jag har från min (betydligt längre) tid inom hotellbranschen och sedan inom mer kvalificerade yrke. Tyvärr är den sexism och kvinoförakt extremt utbredd inom travet, till den nivå där det inte bara är accepterat utan norm. Bra travtränare behandlade mig med respekt hemma på stallbacken. Men på travbanan, bland de andra tränarna, blev jargongen en helt annan och sexskämt och offentligt tafsande anammades även av mina vänner. Sedan fanns det även de andra travtränarna, de som gick betydligt längre än ett sexskämt och en klapp på baken… de som man varandes för av de andra tjejerna, tjejer som själva sett vad dessa men kan göra och vill varna andra. Travsporten är värre än många andra branscher! FÖRÄNDRING BEHÖVS NU!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar