Jag vandrar igenom ett 18-kvällsgradigt Prati i Rom; och funderar över livet och framtiden och livet igen och känner mig faktiskt en smula skavd i pannan efter en fin, klarblå dag vid havet. Ute i Ostia, ett par mil från ‘la città’. Där nästan 100.000 invånare för övrigt bor, bara i Ostia alltså. Och Romas nuvarande lagkapten Daniele de Rossis uppväxtort är det också. Bara en sån sak. 

Solen strålar här nere, dag efter dag. Det är en välsignelse. Själen lagas möjligen, sakta men säkert. Nu på kvällen är det vindstilla. Precis som i går när jag såg den första fotbollsmatchen av tre de här dagarna, där Champions Leauge-mötet med Chelsea är den som kommer att locka de stora massorna kommande tisdag. Därmed inte sagt att jag gillar den mest av de tre. Det bara lär bli den mest livade, i går värmdes det upp med en säker 1-0-triumf mot Marcus Rohdéns (bra!) Crotone och vi sjöng Grazie Roma på vägen ut och på lördag kommer Bologna hit.

Och jag gör ett sällsynt klick på telefonen under kvällens promenad, och noterar att Einar Andersson vid 91 års ålder gått ifrån oss.

Einar. Den enastående fotografen. Han som har funnits med en genom hela travlivet. Precis hela. Först som en slags mytisk figur under alla år då man beställde kalendern utan att veta vem han var; och man grymtade alltid lite över att man åtminstone ville ha nån satans mer tävlingsbild än vad man fick, oktober och Kriteriet åtminstone, ska det vara så mycket begärt … och senare genom alla möten och då vi insåg att vi faktiskt var från samma trakter han och jag. Från Karlshamn i Blekinge. Einar, under de år vi setts med sina hörselproblem, och ja, jag vet ärligt talat inte om han nånsin förstod att JAG gick på Sternöskolan (nära stan) under mellanstadiet, medan HAN gick i en skola PÅ Sternö(landet). Alltså, vi hade verkligen INTE gått på samma skola.

Men till slut blev det strunt samma, vi hade gått ute i Sternö båda två. Det var vår beröringspunkt … och så tog han ett varv (på redaktionen på Travronden) och pustade och flämtade och blåste ut, kom tillbaka på nytt och sade något om skolan och Sternö igen. Och så höll det på. När man hade mycket att stå i, behövde få tag på Stig H eller Kolgjini eller hade sidor att få färdiga var det en smula enerverande, det ska sägas. Sternö, du och jag Ingvarsson. Men så sade han nåt om poetisk; att så hade hans fru Inga sagt om mig, och så smälte man igen. Och så tog han ett varv till…

Senare, med åren och möjligen kunnandet, fattade man bättre varför tävlingsbilderna i den där kalendern inte var fler. Man insåg att alla priser han fick inte var någon slump. Inte tur. Det var kompetens, hårt arbete, kunnande.

I Einar Anderssons bortgång försvinner en stor del av hela den travsjäl man kom in i. Den där kalendern som suttit på väggen i alla år. Det grönskande i april. Elitloppsmyllret i maj. Grållen i snömassorna på januaribilden.

Och så Sternö och samma skola fast ändå inte på äldre dar.

Det är en rätt stor bit trav som försvinner. Det är bara att konstatera. Och tar jag fler flängiga bilder här nere ska jag tänka på Einar och skämmas en smula.

Henrik Ingvarsson

2 KOMMENTARER

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar