Berättelsen, skildringen av Maria och hennes öde (i den här texten) ska inte ses som något nyhetsstoff.

Det är förvisso första gången just den här historien kommer ut, som den berättas, likväl ska den mer hanteras som … just en berättelse. En skildring av ett öde, i livet – och i travsporten.

En skakande sådan. På så många sätt. Det har gjort ordentligt ont bara att lyssna och ta del av den, få den berättad för sig. Jag har till exempel själv en 15-årig dotter här hemma … blott ett år yngre än vad Maria var när hon råkade ut för sin vedervärdiga upplevelse. Den när hon blev förgripen, våldtagen, av två män, i det här fallet på en träningsanläggning i travsporten.

Det går på så många plan att sätta sig in i smärtan; där den fysiska måhända går över, men där den psykiska lär sitta kvar under väldigt lång tid. Långt ifrån otänktbart under resten av Marias liv.

Ont att ta del av som sagt. Då går det bara att fantisera över det Maria har gått igenom; svårare att föreställa sig. Kroppsligt, själsligt, mentalt. Svårt att föreställa sig vilken tid hon har bakom sig. Och – framför sig. Under till exempel den rättegång som väntar.

Och inte minst. Ovärderligt viktigt att faktiskt belysa. Oavsett var, i vilket land i travsporten det än händer. För att ta oss framåt. Väcka frågan, beröra … belysa.

Vid det här laget kan det knappast ha undgått någon som följt mig, här på sajten eller i andra sammanhang, hur viktiga jag anser att de här frågorna är. Hur springande, elementära de är, och att jag tycker att de har prioriterats alldeles för dåligt av travsporten. Och så fortfarande görs. Man kan såklart tycka att könsstrukturerna är mer av en allmän samhällsfråga, och så är det givetvis också, samtidigt som väl ingen med någorlunda ärligt hjärta kan anse att travsporten har legat i framkant kring de här sakerna.

När det gäller synen. När det gäller beteenden. I vilka signaler som skickas, där delar i olika sammanhang blir till ett mönster. Ett sammantaget mönster, där gamla värderingar på många plan fortfarande sitter djupt ingrodda, i en rätt obehaglig kvinnosyn, där man fortfarande idag tydligt ser en hierarkisk struktur, över vad som gällt, och så fortfarande gör.

För att göra det ganska grovt förenklat. Kvinnorna ska minsann ha haft vett att veta sin plats genom historien i travet. Vi kan sägas vara på väg mot rätt håll, hemskt vore väl annars, men jag skulle vilja påstå att det fortfarande går rasande och alldeles på tok för sakta. Det är tyvärr inga jättegamla historier man redovisar; i att det i fikarummen diskuteras och dryftas om vem som kommer att ”bli först med ‘sätta på’ den nya skötaren i stallet”. Ja, och när vi hört oss för med folk kring just denna aktuella händelse möts man också av kommentarer i stil om att den aktuella träningsanläggningen ”inte är någon bra miljö för en 16-årig tjej”. Det är ingenting annat än fullkomligt förfärande att höra.

Att mycket av strukturerna helt enkelt fortfarande sitter kvar. Vilket vi ju i olika historier/ärenden sett flera exempel på här hemma bara det senaste året, där – rent utvecklingsmässigt – det mest oroande kanske är när det har beskrivits och framkommit om hur klimatet på travskolan Wången varit. Hos den unga generationen. Där tjejer beskriver att de känt ett obehag, där det rapporterats om sexuella trakasserier och ofredanden, och det rapporteras om ett allmänt ”grabbigt klimat”.

Allting hör ihop.
Och vi behöver bli så mycket modernare, på så många plan. På banor, i förbund, i utbildning, i styrelserum.

Men det här hände ju i Frankrike?
Jo, så var det. Förvisso vid en praktiktid under svensk flagg, men ändå. Kanske också en fingervisning om att kvinnosynen knappast är bättre i den franska travsporten, och inte minst att det borde finnas saker att göra gemensamt länderna emellan. Det pratas ju så mycket om just det. Samarbeten. Över gränserna, vi tävlar mer och mer även i andra länder, tar del av varandra. Det talas om samsyn och samarbeten när det gäller … doping, regler, spel, synen på hästarna, och så vidare … men aldrig att jag hört någon yppa ett ord kring det när det gäller könsstrukturella och rent mänskliga frågor.
Jämställdhetsfrågor, vad saru att det hette saru?

Nu verkar det som om Maria, trots det hon varit med om, vill fortsätta längs den stig hon valt. Att vara kvar i sporten. Den hon säger sig älska.
Det är positivt, oerhört glädjande.

Men knappast alla har den styrkan. Det är inte svårt att spekulera kring att många andra efter en sådan upplevelse skulle vilja lämna den helt bakom sig. Så fort som möjligt.

Inte alla är så starka som Maria. Det går inte att betona det nog.
Inte alla är så modiga som henne, och går ut berättar.
Och vem kan klandra.

Henrik Ingvarsson

Fotnot. Maria heter i verkligheten något annat.

Läs berättelsen här:

Traväventyret som slutade i en mardröm

11 KOMMENTARER

  1. Ett mycket angeläget ämne att ta upp Henrik! En skakande berättelse som borde få alla att reagera. Det är dags att göra upp med gubbväldet inom travsporten och ge kvinnorna chansen på riktigt! Hoppas grodätarna åker in på flera år och att Marias modiga agerande kan statuera exempel bland alla idioter som tar sig friheter. Ett ytterligare symtom på gubbväldet är att ännu ingen kommenterat detta avskyvärda fall ( när annat mer trivialt i sammanhaget brukar vara fyllt av diverse kommentarer av varierande kvalitet). Jag ger mig tusan på att sportens ledning försöker tiga ihjäl även detta fall och rycka på axlarna. Skulle bli mycket förvånad om generalsekreteraren i sina urvattnade nyhetsbrev (förutom när han krävde spöstraff för drivningar vad ska detta ge för straff då?) kommer att ta upp detta. Nej istället gör travsporten idoler och hjältar av sådana som begått liknande övergrepp.
    Anders Lindblad

  2. ”Får vi be om största möjligen tystnad..”
    Inga Hattar, Jackar, Sofior, eller Original som engagerar sig i ärendet!?
    Lite skillnad när en Rom (fick sitt straff) då …kom inläggen!

    • Var är då ditt inlägg i detta, ditt stöd till Maria, annat än att försöka vinna politiska poänger och att rekommendera andra att tvingas framföra sina åsikter och tankar runt det vedervärdiga.
      Jah är helt övertygad om att Hattar, Original m.fl tycker som jag; att detta är åt helvete, men när inte ens du verkar kunna sätta ord på och förkasta själva händelsen, hur kan du då avkräva andra detta. Lågt!
      ”Städa sin egen manege först” för att fortsätta med cirkuscitaten.

    • Tolja, diskussionerna kring ”lärlingsfallet” handlade om travets mäktiga gubbars agerande när en tjej blev misshandlad av en kille, som också var hennes kollega och som erkänt. Det var ju inte hon som hade deras stöd, eller hur?

      När det gäller tjejen i det här inlägget. Vi är nog många som gör andra saker på fredagskvällar än att hänga på nätet, och du kommer in med storsläggan arla lördag morgon? Men eftersom du undrar så läste jag inlägget igår eftermiddag. Jag upplevde berättelsen som så smärtsam och tung att jag faktiskt helst ville glömma bort den. Min reaktion var således större och värre än det fall du hänvisar till, även om det aldrig går att göra sådana jämförelser.
      Kom ner från läktaren och säg något själv istället för att ha synpunkter på om/när andra gör det. Var är ditt stöd till den här unga tjejen, mer än att du berövar henne chansen att känna stöd utan att behöva undra om hon får det för att du krävde det. Kanske var avsikten med tanke på hur snabb du var?

      • Sofia:
        Blev så upprörd sen jag läst inlägget och ”ingen” hade kommenterat av er som
        brukar ha vettiga synpunkter!
        Brukar nästan aldrig delta mer i debatterna än att jag läser allt som skrivs.

  3. Hade varit intressant att höra åtminstone någon kommentar från svenska aktiva verksamma i Frankrike om hur arbetsmiljön är för unga svenska stalltjejer där. Bland annat saknar man den twittrande röst som har intressanta synvinklar på det mesta annat som rör fransk travsport. Det har ju talats i åtskilliga år om svenska hästtjejer som utnyttjats (i olika bemärkelser) inom hästhoppningscirkusen ute i Europa, men på travsidan tigs det. Är det hälsan som tiger still – eller samvetet?

  4. Beskrivningen av en 16-åring, ett barn, som blir våldtagen av två män är en helt annan sorts kränkning än jag tidigare läst om här. En kränkning som går djupt in i själen, som är så grov att mitt fokus i första hand handlar om hur den här tjejen mår och hur hon ska orka sig igenom det här. Vad säger man till en tjej som blivit berövad en del av sin själ, sin ungdomliga nyfikenhet och möjligheter att utforska kärlek utan att först behöva bearbeta och hitta sätt att hantera en fruktansvärd upplevelse. Det är en så obeskrivlig tragedi att jag inte just nu kan göra kopplingen till mansgriseri inom travsporten, även om jag vet att den finns där och är det konstruktiva sättet att hantera detta.
    Kan inte tänka mig att någon här är oberörd av hennes historia, tvärtom är den så smärtsam att det är svårt att finna ord.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar