Erik Adielsson och Coin Perdu.

Orden från rubriken är plockade från en gammal (nåja) intervju jag gjorde med Erik Adielsson. Från podcastserien Varvet Runt.

Och härrör från en diskussion kring hur tacksam han med allting i backspegeln är mot ”den gamle vapendragaren” Lars Thulin. Och Stall Superbus. Där Erik sitter idag. Drygt 20 år senare.

Och hur OBEGRIPLIGT, jo han använder faktiskt det ordet. Hur obegripligt det var att Thulin gav honom det förtroende han fick som ung. Som 20-årig fjunis. I alla topphästar han tidigt fick köra, över vilka chanser han gavs, över att han fick möjligheten att köra Easy Lover i självaste Hambletonian 1995!

Jag ska inte säga att jag var oduglig, men snudd på”, säger Erik i intervjun, för kanske snart två år sedan.

Och: ”Jag hade aldrig varit där jag är idag om inte Lars gett mig det här förtroendet”.

Kort sagt: det var ovärderligt.

Jag kan inte låta bli att tänka på just den här saken när jag funderar ett varv till kring min ”gamla käpphäst”.

I det här med att föra sporten framåt, jämställdhetsmässigt. Som jag tror vi skulle må så bra av. På alla sätt. Ja, när nyligen Carabinieri skulle starta i Hugo Åbergs Memorial och Peter Untersteiner var avstängd och sonen Johan upptagen; tog jag i dessa spalter upp – vilket guldläge det varit att ge stallets duktiga lärling Henriette Larsen chansen i Åbergs. Så blev det inte.

Men nu då. Nu när Svante Båth kvalade in sina gränslöst imponerande fem hästar till Svenskt Travkriterium, kunde man kanske tänka sig att hans dito Kim Moberg skulle kunna tilldelas en av uppgifterna. Inte på en av, säg två. Utan en av – fem.

Så blev det inte heller.

Och visst, herre gud, Moberg (bilden) får gott om förtroende i övrigt; och herre gud 2: det går alltid att ha förståelse för den enskilde ägarens vilja att få så mycket rutin som möjligt. När ens häst kanske äntligen kvalat in till en stor final. Drömmen blivit sann och allt det där.

Det är väldans lätt för någon annan (läs mig) att stå där vid sidan om och hojta. Jag är liksom fullt medveten.

Men likväl. Så länge vi trots allt tar oss framåt med dessa myrsteg. I denna minimala hastighet. Så länge damloppen istället finns kvar.

Så får ni stå ut med hojtet. I ett försök att åtminstone få till en reflektion.

Och under tiden fortsätter Adielssons ”obegripligt att jag fick den chansen” klinga i bakhuvudet.

Henrik Ingvarsson

Hela intervjun med Erik Adielsson, för de som missat, finns för övrigt här.

https://www.acast.com/varvetrunt/-10-varvet-runt-med-erik-adielsson

6 KOMMENTARER

    • Jag har följt Björn Goop sen starten. Jag tycker tvärtom att han redan från början visade fina anlag. Han blev ju kanonbra kanonfort..

    • Ja, enligt Forsgren, så stod ju hästfolket på stallbacken och skrattade och slog sig på knäna och undrade om pappa Olle inte hade lärt grabben någonting.
      Nu har han, Björn, dock lärt sig.

  1. När det gäller större lopp är det nog inte en fråga för tränarkåren, utan ägarna. Det är de som måste ge lärlingarna chansen. När det gäller vardagstrav så finns det tränare som ger lärlingarna bra med chanser, Båth är en av dem. Därav blir de också attraktiva som arbetsgivare.

    Breddloppen har gett många lärlingar chansen, men problemet är att många duktiga lärlingar som tagit chansen endast får köra breddlopp vartannat år och knappt får några styrningar efter ett framgångsrikt år.

  2. Det är väl självklart att både ägare och tränare vill ha bästa möjliga kusk i de större loppen. Samtidigt är det viktigt att unga orutinerade kuskar får många chanser att skaffa rutin i billigare lopp och speciella lärlingslopp. När Erik Adielsson fick chans att köra i de större loppen var det antagligen så att ägaren ansåg att han var det bästa valet när allt tänkbart togs i beaktande!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar