För ganska länge sedan var jag en ganska frekvent besökare på Mantorp. Där kördes det ofta på måndagar, på den tiden då de flesta travbanor hade en mer eller mindre fast tävlingsdag. Det passade bra i mitt veckoschema och var en av anledningarna till att jag något år kom upp i drygt 250 besök på landets travbanor.

1983 var ett år då jag inte missade många tävlingsdagar på Mantorp. Det främsta skälet var att Roger Grundin ofta åkte dit för att just det året vinna championatet på banan. Måndagar innebar en ganska given tur till Mantorp tillsammans med Grundin. Jodå, han vann championatet – till Kjell P Dahlströms stora förtret.

På något vis har jag alltid gillat Mantorp. Kanske för att den nyligen bortgångne Sture Lindström var tränare på banan? Han hade så fina hästar och var varmt och hjärtligt välkomnande när ett besök gjordes i hans alltid lika välskötta stall. Så fanns ju bilhandlaren Bo William Takter innan han drog vidare för att lyfta Jägersro mot höjderna.

Ett annat skäl för att jag gillade Mantorp var möjligen att jag under några år blev inbjuden att köra något som kallades för kändislopp även om de flesta av oss som körde knappast var några kändisar. Det bästa av allt var dock att kvällen vavslutades med en synnerligen gemytlig kräftskiva. Mantorp hade två gästvänliga styrelsegubbar i Arne Eriksson och Nisse Nilsson. Och med underbara tal av ”Correns” dåvarande sportchef Allan Hall.

Ett tidigt minne från Mantorp är från 1973 när Åbyhästen Donkyeman vann Mantorpsloppet med sin tränare Björn Sandberg i sulkyn. På den tiden var barfotakörning ett ganska okänt begrepp i travsporten, det var kanske därför ingen höjde på ögonbrynen när Sandberg berättade att hans häst var skolös på alla fyra hovarna.

Numera är mina besök på Mantorp ytterst sporadiska. En av dessa mer sällsynta resor dit inträffade i fredags och då stötte jag förstås på sportchefen Thomas Knutsson. Precis som det blå måldomartornet och den aningen ålderstigna totohallen tillhör Thomas inventarierna på Mantorp.

Thomas började att jobba på travbanan 1973, åtta år efter premiären. Och några planer på att trappa ned har han inte. Vilket jag kan förstå, grabben ser ju onekligen välbehållen ut.

Precis som på många andra travbanor har tidens tand tuggat även på Mantorp. Det känns ändå som om banans ledning har en ambition att försöka ha en ”trivsam” travbana, bland annat med en trevlig vinnarcirkel.

I ärlighetens namn bör påpekas att investeringar har gjorts under resans gång. 1997 invigdes en ny konferensdel med bar och vip-loger som naturligtvis Ina Scot fick låna ut sitt namn till.

Att banan också sätter säkerheten i främsta rummet visas av att vinnarhästarna har fått en egen paddock, i anslutning till vinnarcirkeln där de kan vandra omkring, i lugn och ro, under prisutdelningar och segerintervjuer. Hur många gånger har vi inte sett olyckstillbud i samband med segerceremonierna?

Där har många travbanor en del att lära.

Till sist: Även det var var mitt-på-dagen-trav erbjöds drycker som brukar höra kvällen till. Dessutom var den lunch som serverades i totohallens alldeles utmärkt.

LP

 

 

 

EN KOMMENTAR

  1. Jag hade också glädjen att dels köra ett par av dessa ”kändislopp”, fast då med ponnyhästar, och dels vara med på ett par av de fantastiska kräftskivorna. En gång var författaren Lasse Strömstedt med. Det blev många fina anekdoter berättade.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar