Det går en repris av kvällen då Lars Winnerbäck gästade Tomas Andersson Wij på Svt. En helt fantastisk timme från Vasateatern i Stockholm. En underbar spelning, en varm, fin stund. ‘Hosianna’ är en av låtarna som spelas, den som kom hösten 2013.

Och herre gud vad det kommer tillbaka då. Hösten 2013. Känslorna. Alla tårar. Magen som jämt knöt sig. Trycket över bröstet. Tårarna igen. Ögon som aldrig torkade. Det som musik gör med oss, påminner, får oss i gungning.
Jag tror jag grät en vecka i sträck, utan avbrott, i den vevan. Det fanns inget stopp. Ingen hejd. Inget som kunde stå emot det. För att det blev som det blev. Inte som det var tänkt. Flytten till Skåne. Bytet av liv. Längtan ända in i märgen tillbaka. Paniken. Längtan. Paniken. Saknaden.
Paniken. Barnen, först dit, sen tillbaka.

Och så Hosianna i spelaren och ännu mer tårar.

Ja, för det blir inte alltid som man tänkt sig. Livet. Vi tvivlar. Och vi funderar. Är det här rätt? Eller så kör vi bara på utan att känna efter. Men de flesta av oss, vill jag tro, tvivlar ändå. I detta enda liv vi har. Fast nästan bara i smyg förstås. Utåt låtsas vi att allt är bra. Toppen-toppen.

Varför kan man undra. Som med travet, där allt – så gott som – ska skildras vara finemang hela tiden. Inte rota under mattorna.

Jag hade en fotbollstränare en gång, som nog tillhör de tradigaste och gnälligaste personer jag någonsing upplevt i livet. Det var liksom alltid fel på allting, jämt, oavsett vad. Men så en dag hade han – helt uppenbart även om det aldrig uttalades – varit iväg på någon snajdig och fotbollsförbundsbetald haleluja-kurs. Så på den kommande matchgenomgången så avstod han plötsligt från alla hot och faror och fel vi tidigare hade gjort – och bara upprepade sitt nyfunna mantra (och tänk bondblekingedialekt här): att ”idag är jag djävulskt positiv. Vi vinner idag, vi vinner detta, jag är helt, helt säker. Ja jag är djävulskt positiv”.

Såklart utan att ge några spelinstruktioner kring hur det skulle gå till. Bara genom att (låtsas)vara ”djävulskt positiv”.

Jag tror vi förlorade med 5-0. Och som det kapades efteråt.

Låtsas. Det har aldrig varit min grej i det här. Att spela djävulskt positiv är inte min grej. På gott och ont, har jag lärt mig. Allt som ofta känner jag att jag inte passar in. Som lite för lite jänkarvagn. För mycket annat. För krånglig. För jobbig, för flummig. Lite för mycket framdraget som anses negativt. För travet. Till och med ganska mycket för mycket, när jag tänker efter kring alla saker vi avslöjade och grävde fram under 2016. Jag tror faktiskt vi (trottosport) gjorde en hel del nytta, mer än de flesta, om jag ska framhäva oss själva lite.

För att passa in … i travet. Jag känner det snudd på varje dag. Inte passar in. Aldrig kommer att göra. Man ska bland många saker till exempel inte tycka att damlopp är fel väg att jämställdhetmässigt ta sig framåt i travsporten. Det är för jobbigt. Alldeles för konstigt. Man är nånstans från yttre Mars då. Reflektera helst inte över det alls förresten. Det är det lugnaste.

Och så är jag nära att vara på väg att ge upp. Jag måste faktiskt erkänna det.

Fast så kommer det en preliminäranmälningslista till Mantorp.
Och så bokar jag en hyrbil. Lik förbannat.

Samtidigt som jag sätter på Hosianna på repeat.

Henrik Ingvarsson

(och nu längtar jag efter Skåne mest hela tiden)

6 KOMMENTARER

  1. Det är väl lite det livet handlar om. Att våga reflektera, att våga uttrycka sina åsikter, att våga ifrågasätta. På vägen får man sina törnar, av andra som inte är av samma åsikt. Man mister kanske en vän, men vad var då det för en vän som inte klarar av att vara tillsammans med någon som tycker olika? Å andra sidan kanske man får en annan, just på grund av att man vågar uttala sig om saker man brinner för. Om ingen ifrågasätter så kommer det heller aldrig några förändringar. Ni gör ett bra jobb. Inte alltid man håller med, men det är ju just det som gör livet värt att leva. Att man har olika åsikter. Att man kan diskutera och kanske till och med påverka eller få nya uppfattningar om saker och ting.

  2. Det tråkiga är väl det förutsägbara. Oavsett om du läser ABs ledarsida eller Avpixlat så vet du redan innan vad som kommer att stå. Nyanser, vända på stenar, fundera, reflektera, rent av ompröva? Nänä, man har sin sanning, verkligheten får anpassa sig.

    Hur står sig trottosport här? Sådär får jag väl säga. Oftast håller jag med men jag vet i princip alltid vad som är budskapet när jag ser rubriken. Överraskad, sällan eller aldrig. De filosofiska reflektionerna är ofta tyngre än vändandet på stenarna.

  3. Vi är nog alla där ngn gång ingvarsson. Jag är på besök i min gamla skärgårdsstad o tittar till båten. O går förbi där jag träffade min första fru för 40 år sedan o skaffade familj o bosatte mig o allt ser likadant ut men nya generationer har intagit platserna o man undrar vart tog alla åren vägen.
    Kort är livet i backspegeln men långsamt o tradigt kan det kännas när man är i det.
    Man inser vad en vän betyder i livet när hen gått bort . Min bästa o kanske enda nära vän sedan tonåren dog alldeles för tidigt i 50 årsåldern. Först då förstod jag att han kände mig bättre än ngn av fruarna eller föräldrarna någonsin gjort när de levde.
    En människa man alltid var totalt obesväradmed o där inga masker fanns. Som man gjorde både galna o bra saker med . Ngn man tillbringat många bakfulla dagar med på hotel i europa under ungdomsåren. Vips gone…

  4. Din känsla kan nog många av oss finna oss i. Kanske mer hos människor som reflekterar än de människor som endast sätter värde i ny bil, nya relationer och nytt kök.

    Tror även de flesta nu kan skriva under på att travets storhetstid nu är till ända. Omsättningssiffrorna sjunker stadigt. 74 miljoner på V75 i samband med Åby stora pris är väldigt illavarslande. Detta är siffror som blir slagna av 10-15 åriga gamla v75 omsättningar, trots att reallöner ökat med 30%, jobbskatteavdrag, samt en stor befolkningsökning. Hade intresset för travspel varit detsamma som då hade v75 omsatt 105 miljoner.
    Och det finns flerea stora bovar till detta. Och visst, det blir ett pokalår nästa år, därefter blir det många tiotusenkronors lopp. Skraplöth sticker samma år, med en hygglig referens. Ljungkvist tror fortfarande att han ska lyckas i förhandlingarna mot staten. Våra travbanor är snart ett minne blott

  5. Man behöver inte ”passa in” som du skriver. Alla är unika på sitt sätt och har något att tillföra om det bara visas och används. Har alltid gått min egen väg, även i skrivandet, tål inte förljugna kulisser, folk som klappar händerna utan facit och till och med förnekar fakta (finns många exempel i travsporten.) ger inte upp, inte ens om jag har alla wannabes och rövslickare emot mig, samlar fakta som en ekorre tills storyn är komplett. Står ut med att exporterade lögnhalsar inte hälsar, behöver dem inte ens. Många vill också vara med när det gått bra på travbanan men resten får man göra själv. Lärde jag mig tidigt. Det finns vänner och så finns det vänner. De enda man kan lita på helt är hästarna. Fortsätt skriva från hjärtat, trevlig läsning. Hovtramp.se

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar