Foto: Jägersro.se

Jag går iväg för ett toalettbesök precis när lopp två gått i mål. En åtminstone halv smula grymtande över faktumet att jag stod över att följa upp att spela Wind Turbine, Lars I Nilssons häst, något jag efter ett finfint kval till katastrofalt odds i hästens debut häromsistens gjorde. Nu – över sex gånger.

På väg tillbaka hör jag i högtalarna att en häst har fallit till marken på banan, och snabbt visar det sig att det är just … treårige Wind Turbine. Som precis alldeles nyss alltså gick med bra spänst över mål (bilden). Ja, vi pratar sekunder sedan. ”Vann med krafter kvar” som det hade hetat till nästa gång … om det nu hade blivit någon sådan.

Med skammen rinnande genom kroppen över mitt uteblivna spel-larvande förstår vi nämligen snart att det inte blir något nästa för From Above-sonen. ”Inre blödning” sägs ha varit orsaken till hästens plötsliga död, ja kan det överhuvudtaget bli mer plötsligt än så här. Livet i sin allra tydligaste bräcklighet.

Vinst till synes med luft under vingarna till att inte ens minuten senare ha tagit sina sista andetag.

Symboliskt nog är det precis i denna stund Jägersro-himlen börjar öppna sig den här tisdagen.

Nästa lopp, det tredje för kvällen, körs med tyst defilering. Vi tänker en stund på Lars I, ägarna Stall Kjeron och kanske särskilt Sebastian Nilsson från stallet som körde – och som också var skötare.
– Det känns fruktansvärt. När man gör allt för att hästarna ska må bra. Wind Turbine kändes underbar hela loppet och ingenting var onormalt förrän jag samlade upp honom efter mål. Benen hans blev som gelé på så jag stannade honom, klev av och tog av käken och tungbandet. Det var då han la sig ner, säger en sorgsen Sebastian M Nilsson så här dagen efter.

Till lopp fyra är allting som vanligt igen, Wind Turbine är bortkörd från banan, den berömda showen tuffar vidare, V5-siffrorna och värmningsinfon rullar – och det är väl så det måste vara.

I det vi kallar livet.

Några få, i synnerhet kanske Sebastian Nilsson, har drabbats hårt, de flesta kommer aldrig ens att minnas eller ha en aning om att det funnits en storväxt, ståtlig travare som hette Wind Turbine. Efter From Above och med Viking Kronos som morfar, ja kanske var det rent av en storhet i vardande vi aldrig fick uppleva.

Min sista Jägersro-kväll för sommaren symboliserade mycket av just … (Skåne)sommaren – 2017. Med regnet strilande från skyn, en svart himmel som till sist spricker upp en aning. Där färgerna återvänder.

Som kanske ännu en påminnelse om livet.

Hur snabbt det kan skifta. Hur bräckligt det är.

För tydligare än den här kvällen blir det inte.

Henrik Ingvarsson

EN KOMMENTAR

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar