Ibland gråter jag – bara för att tiden går.

Sjunger Marit Bergman, på sin senaste – första på svenska – platta. Säger man platta längre förresten, fattar alla då? Skiva? Album?
Vad säger ungdomarna?

Senaste platta.

Och så gör vi väl alla och en var … någon gång.
Gråter – bara för att tiden går.

För att man aldrig mer kommer att spela pojklagsfotboll, aldrig mer dricka hallonsoda från läskautomaten med svetten rinnande längs tioårskinderna efter träningen, aldrig mer den där sprittande nervositeten och upprymdheten inför match.
För att det första knockande travbanebesöket för evigheter sedan är gjort. För att Mack Lobell 1988-dagen aldrig mer kommer att komma. För att man har gjort ”första” av väldigt många saker överhuvudtaget.
För att man aldrig kommer att få veta hur det gick för ens barn – hela deras liv ut.

För att Söderstadion för evigt är borta. För att man aldrig mer kommer att fika med varm choklad och kanelbullar med mamma efter skolan. För att så många naiva och romantiska drömmar om mänskligheten grusats hundra gånger om.

I går kväll stod Marit Bergman på en scen i lilla Löderup i Skåne. Några minuter bort från där vi sommarbor, i byn där vår närmaste affär ligger, i en gammal folkets park-aktig byggnad som alldeles nyss var en rätt sunkig loppis, men som några entusiaster från Malmö ruskat tag i och startat restaurang och gjort musikscen av (igen).

Och liksom oavsett om Marit Bergman tillhör ens musiksmak eller inte.
Det är som om Bruce Springsteen eller Bob Dylan skulle trilla förbi Mönsterås och få för sig att rigga upp. Eller Michael Jackson uppstå från de döda och ställa sig i Härnösand. Madonna eller Beyoncé kliver upp i Åmål.

Det är väl en smula skadat, men när satt där jag kom att tänka på när Mack Lobell en tisdagkväll på våren 1989 startade i ett vanligt snabblopp på Jägersro. Och John D Campbell flögs över från USA för att köra. Jag kan inte säkert säga om Tulleman var en av de som stod för moståndet, jag bara förutsätter det (som podden, alltid på en tisdag ju), men det var på den nivån. Mack Lobell i ett vanligt snabblopp. En tisdagkväll, med Campbell.

Ungefär så kändes det med Marit Bergman i Löderup.

Hon är överkvalificerad många gånger om. Hon sjunger, spelar ”i fel klass”. Som en Propulsion i ett nollopp. Så bra är hon. Så bra är hennes medmusikant. Det musikaliska kompetensen, hantverket närmast spränger lokalen i bitar.

Och hon är avslappnad, rolig, tänkvärd. Sjunger som sagt fantastiskt. Spelar fantastiskt. Ungefär mitt i spelningen ropar en ur publiken: ”att du är här är det finaste som hänt Löderup”. Och vi andra nickar.

Marit Bergman uppträder i fel klass. Och det är bara att insupa och tacka och ta emot.

Till och med himlen har fått för sig att spricka upp i den sena sommarkvällen när vi kliver ut från lokalen för att ta oss hem.

Det är vackert så att man vill gråta.

Om inte annat, bara för att tiden går.

Henrik Ingvarsson

6 KOMMENTARER

  1. Att skriva om det eller återge det är en svår gräns mellan för mycket eller perfekt återhållet.
    Detta var en text som även fick en icke romantiker lite på knä☺!Alltså bara beröm igen för texten från en ibland ngt mer grinig gubbe!
    Har nu läst den två eller 3 gånger o den slår an.
    Allt går så fort …

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar