När de flesta, ja typ alla av er som läser här inne – precis som jag normalt brukar på mors dag – befann sig eller hade tankar och ögon och öron på Solvalla i går. Då hade jag mina i Rom.

Och valde medvetet att i princip koppla bort allting som rörde Elitloppsdagen. Jag ville mer än normalt verkligen fokusera på det spektakel där jag befann mig.
Vara i den så kallade stunden, det klyschiga nuet. Inte splittra sönder i hundra knyck.

I det 30-gradiga Rom.
För att fira en kapten. För att tacka honom för 25 säsonger. För 785 matcher, 307 mål och för en karriär i EN ENDA tröja. För det att han ÄR Roma, och inte bara laget utan snudd också på hela den alldeles förbländande staden.

Har man inte varit på Stadio Olimpico under de här åren, inte följt Francesco Tottis liv och hans som sagt närmare 800 matcher, alla mål, ljuva passningar och millimeterskarvar på mittplan, sett målningarna av honom på stadens husväggar, närt en kärlek till staden och laget, upplevt ovationerna varje gång han blott ska slå en hörna. Då kan jag förstå att det inte är helt lätt att ta in att jag gjorde som jag gjorde. Hur mycket det här betydde. Hur stort det var. Hur viktigt det var. Att det var värt att offra ett av de förhand vassaste Elitloppen någonsin. Jag hade ångrat mig resten av mitt liv annars. Vänt mig i graven och allt det där.

Jo, jag har trots allt på något vis förstått att Timoko drog hemma hela rasket, men det kan väl ändå inte stämma?

Och om det likväl gör det, så vet jag inte vad det är som förbluffar mest. Att han, om han nu alltså gjorde det, kunde vinna just här och nu. Eller att han fortfarande efter alla år, alla dessa lopp, det ena hårdare än andra, likväl står där med friska ben och ett psyke som aldrig veknar. Som räcker för att ännu en gång, i sin femte raka final, vinna en andra gång.

Även om det inte blev en hel Elitloppsdagskörare i Rom så var det inte långt ifrån. Strax efter klockan tre var vi vid stadion – efter världens längsta avtackning (nedklippt version från italienska Sky här) och sedan solen gått från att stå mitt på himlen till att ha försvunnit bakom Monte Marios höjder så hade den hunnit bli närmare halv tio.

Och vi 60.000, vi hade då sjungit våra röster hesa. Allt från gamla ”Campo Testaccio” till den lite modernare ”Forza Roma, forza Lupi” innan match.
Till ”Roma Roma Roma”, ”Grazie Roma” och ”Roma Capoccia”; alla tre komponerade av en annan av stadens söner, den store italienske artisten Antonello Venditti.

Han var där. Skådespelerskan och stora romanistan Sabrina Ferilli var där. David Beckham sägs också ha varit det, och så nästan 60.000 ytterligare alltså. De flesta såklart romare, och så några utbölingar som vi då.

Vi allihop sjöng också ”C’è solo un Capitano” ungefär hundra gånger och hundra till. Och vi grät, och vi våndades, ja för det spelades ju en match också, en för direktplats till Champions Leauge som var tvungen att vinnas, och Daniele de Rossis 2-1-mål 20 minuter från slutet borde ju ha varit det perfekta slutet; ”framtidskaptenen” som han under alla år varit, men eftersom Totti aldrig slutat så har han fortfarande inte tagit över bindeln. Åren har liksom bara gått och nu är De Rossi själv snart 34…
Så att capitano futoro fått avgöra samma dag som ”den gamle äntligen” lämnade in. Det hade varit det mest symboliska, det vackraste.

Nu blev det 2-2 och mer panik innan Diego Perotti – med Totti på planen – bombade in segermålet i en stadion som höll på att kränga ner i den närliggande Tibern av trycket.

Det var en euforins dag. En vemodets som blev till en glädjens som blev till sorgens som blev till kärlekens. Och allt där emellan.
Den hade allt. Och jag tror aldrig jag kommer att få vara med om något liknande i genren. Eller, jag vet att jag inte kommer att få uppleva det igen.

För det finns bara en Francesco Totti. Precis så som vi sjöng hundra gånger i går.

På måndagen lämnade vi en yrvaken stad. Solen gick förvisso upp i Rom den här också, den vill ju gärna skina här, även på en då den just vaknat till en ny verklighet.
Dagen när Francesco Totti längre inte spelar fotboll i den klubb som bär stadens namn. Som har dess färger i sig. Så som det alltid varit.

Något fattas oss redan.

Men en symbol för den, och den störste av dem alla, kommer han ändå alltid att vara.

Sa vi Grazie?

Henrik Ingvarsson

20 KOMMENTARER

  1. Säkert skojigt att läsa för en fotbollsintresserad. Men handlade inte den här sidan om TRAV? Tror många som är RIKTIGT travintresserade inte har en aning om vem Totti är?! Och inte bryr sig heller. Fråga Stig H.?

    • Om jag ser att en text handlar om något jag inte är intresserad av slutar jag läsa och går vidare med mitt liv. Det här är en blogg, där skribenterna skriver om vad de vill. Ibland går de utanför huvudämnet och blir personliga och det är väl bara trevligt att få lite insyn i deras övriga liv och tankar.

    • Senast jag var hemma hos Stig skulle han kolla in Bajen-djurgårn på kvällen. Han är överhuvudtaget en man som förkovrar sig och vidgar vyerna, enligt min uppfattning.

    • Övertygad om att flertalet travintresserade även har hört talas om Totti. Och vad jag har förstått är det inget lästvång. Carlssons kommentar kan vara den mest infantila på denna sajt hittills.

  2. Och?

    De skriver vad de vill och absolut ingen kan klaga på halten trav här.

    Ringer ni in till ATG och klagar på hästarna har tråkiga namn också?

  3. Idag var en dag av sörjande och reflektioner. Det känns väldigt tomt just nu. Kul att någon har haft kul.

    Jag vill inte vara efterklok, och det här är ingen kritik, men jag undrar om allt inte slutat annorlunda om Tarzan hade kopierat Nuncios upplägg från 2016 i år? D v s allt från att inte bry sig om Olympiatravet till att inte sätta på honom en skygglapp på vänster öga i finalen. Det är inte resultatet som gör mest ont, det är att man aldrig kommer att få svar på dessa frågor.

    • Han hade helstängt+murphy på höger öga! Missen var han kroka ihop med BE kort efter start vilket försvåra att hålla upp ledningen. Håller med om att han borde haft samma upplägg som 2016, antagligen har han toppform i nästa start (Oslo).

  4. För mig får gärna Henrik o LP blanda in andra sporter i denna blogg.
    O som någon skrev ovan så om man inte gillar det man läser så varför ens fortsätta läsa det inlägget?

  5. Vackert, och lite befriande. Det skulle inte skada travsporten på något vis alls med lite fler lyfta blickar och intryck från utanför bubblan.

  6. Härligt passionerat, dock får du hålla Roma o Totti för dig själv.
    Finns bara ett lag i Italien, FC Internazionale Milano, Nerazzurri. Bergomi en tidig idol.

    • Peter,

      Tack.
      Jag tror för övrigt ni blir irriterande farliga nästa år. Särskilt med Spalletti. Men Nainggolan ger ni fan i! :).

  7. Totti! En av mina favoritspelare trots att jag likt Peter ovan håller på Inter (Zanetti är min favorit!). ”De lärde oss i skolan att familjen är viktigast. Roma är min familj. Varför skulle någon lämna sina fattiga föräldrar för att leva med rika främlingar?” sägs det han sagt när han fick frågan om varför han aldrig gick till Real Madrid på 00-talet. Fantastiskt.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar