Power Child sträcker ut i värmningen inför Sweden Cup. Visst är han läcker, och vad sägs om sulkyn som följde med från USA? Foto: Stefan Melander, stalltz.se

Mitt i den skönaste månaden av alla, i all den grönska som är en fröjd för ögat, med alla de dofter som smyger sig in i näsborrarna, alla ljumna (nåja) vårkvällar med festande ungdomar runt knuten.

Och så Elitloppet förstås. Som alltid.

Då dyker Flower Child upp i minnet. Kanske den mest kända hästen av alla som inte har vunnit Elitloppet, den mest kända tvåan.

Bild: travsport.se

För det var just andraplatsen som gjorde honom så berömd här hemma i Sverige. När han fick kapitulera mot vår egen Ego Boy i det där skiljeheatet 1973, som gått till historien som ett av de största, och viktigaste, loppen för den svenska travsporten.

Sen dess har Flower Child, mer eller mindre, förföljt mig av olika orsaker. Alltså inte bara för att han var vänlig nog att förlora till Ego Boy.

Åtta år efter Flower Childs besök på Solvalla stod vi på Pompano Park i Florida, min vän Grosshandlarr’n och jag. Bredvid oss fanns självaste Sören Nordin som följde loppet i sin kikare. Det var då det hände: från kön dök en häst vid namn Power Child upp och vann enkelt efter en mycket snabb avslutning.

Vi tittade på varandra, Grosshandlar’n och jag; vad var det vi hade sett?

Sören Nordin hade uppenbart uppfattat att vi blev rejäl imponerade av hästen:

– Det där är en riktigt fin pålle, jag kan nog ordna så att ni kan köpa honom.

Så lät det, om jag minns rätt, åtminstone ungefär så.

Vid närmare granskning såg vi att Power Child var – just det – en son Flower Child. Därmed steg vår entusiasm.

Väl hemma på hotellet kom Power Child förstås på tal. Jodå, den där hästen ville vi ha. Dagen efter slog Grosshandlar’n en signal till Håkan Wallner. Liksom Sören Nordin så skröt även Wallner över Power Child: hästen hade tidigare imponerat i flera lopp. Det här var en häst för de allra största loppen hemma i Sverige.

Och precis som Sören Nordin var Håkan Waller vänlig nog att ställa upp som mellanhand vid en eventuell affär. Wallner kände nämligen tränaren.

Dagen efter tog Håkan Wallern kontakt med Power Childs tränare Dave Rankin, som också ägde hästen (tror jag). Håkan Wallner fixade snabbt audiens åt oss hos Rankin där vi efter förhandlingarna kom överens. Ett par nävaslag senare var vi 500.000 kronor fattigare. Just då.

Kompisar hemma i Sverige fick information om att dom (helt ovetandes) hade blivit delägare i en häst, en blivande Elitloppshäst. Det här året skulle vi dock nöja oss med Sweden Cup.

Lite tursamt, och ekonomisk balsam, var att Power Child fick flyga med i det flygplan som skulle frakta Burgomeister och några andra amerikanska hästar till Sverige. Där mötte vi, några veckor senare, Power Child på Arlanda tillsammans med hästens blivande tränare Karl-Erik ”Kacke Nilsson.

Några dagar senare var hela ägargänget, och ”Kacke” förstås, samlat på lokal i huvudstaden. För att äta, dricka och dra upp stora planer för Power Childs framtid. Dagen efter väntade den första uppgiften, Sweden Cup.

Förhoppningarna var stora när vi samlades på Solvallas stallbacke. Lite senare såg vi hur imponerade folk på publikplatserna blev när ”Kacke” drog på med en vass speed i värmningen.

Pulsen steg, nervositeten tilltog. En titt på indikatorn: Don Ego favorit före Al Joe, Dialekt och Power Child – spelad till drygt fem gånger i odds.

Några minuter senare kunde vi konstatera att det blev pannkaka av alltihop. Power Child blev åtta, nästan 40 meter bakom vinnande Dialekt.

Nåväl, det fanns ju ytterligare en möjlighet. På den tiden kördes Sweden Cup i två heat, inte med försök och final.

Spelarna hade då lärt sig att Power Child såg betydligt bättre ut än han tävlade. När hästarna kördes upp bakom startbilen i det andra heatet hade i nästan alla lirare hoppat av. Vår nyinköpte guldklimp stod i drygt 60 gånger pengarna.

Femteplatsen i det heatet blev ett fall framåt. Power Child var faktiskt bara slagen med mindre än 20 meter av vinnaren Keystone Patriot. Och Power Child slog i varje fall Don Ego.

Med tunga steg lämnade vi Solvalla med nya planer i huvudet. Dom vanliga bortförklaringarna fanns förstås; den långa resan från USA, ny miljö, nytt foder, acklimatiseringen, och så vidare.

Nästa uppgift blev Copenhagen Open på Lunden. Samma dag som storloppet Copenhagen Cup. Inte heller där blev det någon framgång. Så till Momarken Grand Prix där det blev galopp i första kurvan. Det var på den tiden kurvorna var ännu sämre än idag på den norska banan.

Efter ett tag bytte vi tränare. Power Child hamnade hos Roger Grundin på Axevalla. Men inte heller Roger lyckades hitta nyckeln.

Danmark då, där kanske hästen kan hitta formen? Steen Juul fick uppdraget att träna honom. Eller om de var så att Juul hade hästen före Grundin?

Vi for i midsommartid till den danska huvudstaden för att äta gott, gå på Tivoli och se vår häst tävla på den numera nedlagda travbanan Skovbo som hade en utmärkt restaurang; smörrebröd, öl och snaps. Dessutom med trevlig sällskap vid bordet bredvid.

Där satt nämligen Sture Lindqvist, den alltid lika vänlige och korrekte portiern på hotell Savoy i Malmö. Mannen som nästan alltid titulerade hotellets gäster med ”direktör”:

Direktör Persson har telefon.

Så kunde det låda i Savoys matsal.

 

Så hände det, Power Child lyckades vinna. Knappt visserligen, men ändå. 5.000 danska kronor i förstapris förbättrade förstås inte den ekonomiska situationen nämnvärt. Men för tusan, Power Child hade ju ändå vunnit ett lopp.

Minns jag rätt blev det inte några fler segrar. Och där borde vi ha satt punkt.

Men inte då, vi hade inte lärt oss ett dugg. Power Child skulle bli avelshingst. Vi köpte in några ston som blev Power Childs harem.

Tre avkommor hann Power Child få innan vi drog ett stort svart streck över hela affären: Mr Milkman (17 segrar), Power (7) och Salted Bill (2).

Namnet på den senare får illustrera hela projektet.

Du har alltid varit en katastrof som hästägare.

Det fick jag höra av Lutfi Kolgjini för par veckor sedan. Jag håller med men kan alltid skylla på att jag haft goda rådgivare i form av några travtränare.

Till slst: Grosshandlar’n heter egentligen Bernt Sahlin.

LP

 

9 KOMMENTARER

  1. Mr Milkman tror jag att jag minns. Vann några lopp i Mellansverige och var inte så tokig individ. Det var väl Robert Bergh som tränade under inledningen av sin tränarkarriär..

  2. Mr Milkman var rikast i sin syskonskara och Power tredje rikast (samma mamma). Tror det var en riktigt kapabel avelshingst. Med dagens värderingssystem hade Power Child säkert fått chansen med fler ston. Då kanske Floricans hingstlinje varit levande än idag. Det hade svensk travsport haft nytta av.

  3. Nja du Hans, det är nog tveksamt om svensk travsport haft nån större nytta av det. Med dagens system är det käpprätt åt helvete för många skithingstar som får betäcka.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar