För nio månader inleddes projektet ”Edge Boko”. Efter två svåra skador var vi några personer som bestämde oss för att ge den här fina hästen en ny chans.

Vi köpte honom då av den gamla ägaren med en enda ambition: Att ge Edge Boko den omsorg och den tid som behövs för att han möjligen skall kunna komma tillbaka som tävlingshäst.

Mottot var: TÅLAMOD.

Vi var alla nio delägarna överens om en viktig sak, att inte prata om come back, att inte titta i någon tävlingskalender över eventuella lopp. Och att inte jäkta på något sätt.

Helt enkelt så skulle Edge Boko verkligen få chansen. Vi kallar det, lite i smyg, för vårt lilla kärleksprojekt.

För Edge Boko innebar den omedelbara konsekvensen att han blev kastrerad. Vi lyssnade då på råd från flera erfarna hästkarlar som rekommenderade det.

Då hade vi hittat det perfekta konvalescenshemmet hos Pia Lindquist i Lundsbrunn mellan Skara och Götene. Där fick Edge Boko den omvårdnad som han behövde, och där trivdes han verkligen som fisken i vattnet.

För Pia blev Edge Boko en kär vän: ”En trevligare häst har jag nog aldrig haft”.

När väl den dagen kom då det var dags att börja träna igen var det ett sorgesamt avsked för Pia. Vi hade då valt tränare och färden gick mot Stefan Persson i Halmstad.

Ett av skälen till att valet föll på Stefan Persson var att Halmstads banor är välskötta och skonsamma för hästarna. Med tanke på Edge Bokos skadehistoria var det därför ett ganska enkelt val. Dessutom ville vi inte ha Edge Boko i ett storstall.

Sedan den 8 mars är det Cathrine Strömberg som sköter om Edge Boko. Åter igen har vi haft tur som träffat på en tjej som verkligen tycker om hästen och som gör sitt bästa för att Edge Boko skall trivas.

– Det är många här på travbanan som gillar honom för att han är så vacker, säger Cathrine.

Nu är träningen igång. Edge Boko tränas i fyra intervaller på rakbanan två gånger i veckan och så här långt ser allt bra ut.

– Vi kommer att öka träningsdosen, han blir ju knappt trött av intervallerna just nu. Nästa vecka kommer jag också att köra ett lätt jobb på rundbanan, sa Stefan när jag hälsade på i stallet igår.

Självklart stiger förhoppningarna, så är det ju alltid hos oss hästägare. Samtidigt gäller fortfarande vår devis: tålamod.

Kanske dyker denne härlige häst upp på tävlingsbanan igen, kanske inte. Vi kan bara hoppas och vi vet samtidigt att han har en del ogjort. Edge Boko, som nu är sex år, har ju bara startat elva gånger och han inledde karriären med att vinna i fem av de sex första starterna.

LP

 

10 KOMMENTARER

  1. Stort och genomärligt lycka till.

    I tidevarv då hästägande inom trav och galopp i stort går ut på total fokusering på unghästsatsningar och elithästar känns det tillfredställande att det fortfarande finns människor med genuint intresse för hästen som individ. Oavsett ålder eller ”klass”.

    Jag är så naiv så jag fortfarande tror att just grundinställningen till att se sin häst som individ är det som i längden är hållbart för att hålla intresset för att äga sporthästar vid liv.

    Köpa-jäkta-starta-sälja alt. Avliva- köpa-jäkta-starta-sälja..osv. osv. kanske i ren ekonomisk synvinkel är vad ”industrin” önskar men intresset att äga häst svalnar betänkligt och i allt snabbare takt med denna ”hetscykel” när hästen bara betraktas som ett verktyg och omsättningstillgång i balansräkningen.

    Ja det är dyrt att äga häst, ordentligt dyrt.

    Men om det primära för en hästägare är att tjäna pengar eller om ni så vill förlora lite mindre utan en tanke på hästen som individ så är det nog en ganska innehållslös hobby vedebörande sysslar med.

    • Det ena behöver väl inte utesluta det andra? Har man ett större intresse för individen och är ”bättre” för att man tar över en skadad häst för en billig penning än om man köper en ettåring för 500 000 kr?

      Väldigt få om ens någon satsar nog på trav för pengarnas skull. Då är man i fel bransch från början och det vet nog de som har pengar om. Tråkig inställning till de som satsar och håller sporten vid liv tycker jag!

      I övrigt stort lycka till med Edge Boko till kretsen kring denne! Snygg är han i alla fall!

      • Nej, det ena behöver inte förta det andra.

        Men mängden hästar som ”kastas” på ”soptippen” läs säljs till ridsporten eller avlivas för mindre men tidsödande skador eller för att de inte är tidiga nog ökar. Varför vänta på en häst när pengar finns att hämta som 2-3-4 åringar. Andrahandsmarknaden inom sporten är snart ett minne blott med färre amatörer och färre löptillfällen om hästen din passerat 4.

        Mörkertalet på skador som har sin grund i (för många inte alla individer) allt för tidig träning hård träning kan jag bara spekulera i, men jag ser exempel alldeles för ofta. Dock fullt förstårligt då trycket på tränarkåren är stort när unghästpolitiken är som råder.

        Jag har inget emot de som satsar på att köpa dyra åringar, jag har inget emot de som köper billiga åringar heller. Däremot påstår jag att den syniska inställning till hästar som ”köp och slängvaror” ingående i balansräkningen och som avpolleteras för struntsaker så fort utsikterna för unghästframgångar tynat är förödande för ett långsiktigt intresse.

        Det är enligt min åsikt fler än några (på unghästar) storsatsande hästägare som håller sporten vid liv.
        Tycker dessutom inte jag har nån tråkig inställning till nån men väljer att framhäva detta berömvärda initiativ.

        • Ja, det är lite av ett dilemma för samvetet det där, hur man ska se på faktumet att väldigt få travhästägare är det minsta intresserade av att fortsätta betala uppehället för hästar som inte längre kan tävla och tjäna pengar. Men det gäller ju även de hästar som tävlar tills de är 10-12 år. För även dessa hästar har ju faktiskt halva livet kvar.

          Jag vet egentligen inte om det är så mycket mera cyniskt att sälja/slakta en 5-åring, än en fullt frisk 12-åring, när de flesta hästar lever tills de är 20-25 år…

          Men jag förstår ändå hur du menar, och jag tror också att det vore bättre i längden för både hästarna och själva travsporten om pengarna fördelades jämnare över åldrarna. Problemet är väl att många tunga och inflytelserika intressen, läs uppfödare, stortränare och miljardärer, hellre ser att hjulen snurrar på i deras egna rörelser, än att själva sporten blir mer levande och rolig för publiken, eller att möjligheterna att hålla på som amatör och hästälskare i största allmänhet blir rimliga. Så vi får nog leva med att mer och mer pengar flyttas till en allt mindre liten klick tränare och ägare, för jag tror inte att sporten orkar stå emot de tunga namnen.

          Som publik har vi ju sedan flera år berövats möjligheten att heja på något lag, för numera tävlar samma lilla klick kuskar för och emot samma stall, om vartannat under samma tävlingsdag. Och om utvecklingen med unghästtävlandet fortsätter berövas vi nog snart också möjligheten att heja på våra fyrbenta profiler och hjältar. Hur travet då ska kunna överleva som publiksport har jag ingen aning om. Men man får väl hitta på något annat att intressera sig för, och eventuellt spela på, om det blir allt för tråkigt att titta…

    • Tyvärr innebär det också att aveln inriktas på tidig snabbhet och med det följer begränsad hållbarhet eller har jag fel där? Dessutom springer hästarna allt snabbare och man brukar säga att ”farten dödar”. Referenterna och publiken jublar åt 1,07 öppningar men egentligen borde man kanske förfäras! Många topphästar åtgärdas kontinuerligt för att hänga med i allt mer krävande V75-karusellen och slutar tyvärr tidigt som ”ringvrak”.

      Äldre hästar med mkt insprunget i tidigare karriär är chanslösa i sin klass men borde få möjlighet att starta i lopp med annorlunda propositioner ex handikapplopp.

      Det pratas om den hotande hästbristen och något måste göras som ex i Frankrike där vissa lopp reserveras för 6-7 åringar etc.

  2. Det blir en ruggig balansgång för den gode Stefan vad hästen tål och inte. Hoppas det går vägen.

  3. Man blir på gott humör av att läsa detta. Vilken härlig artikel. Önskar Er alla ägare ett ärligt LYCKA TILL!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar