Tar jag de två stegen ut på vår balkong, vilket jag småhuttrigt barfota alldeles nyss denna lätt gråa lördagförmiddag gjorde, kan jag se Hötorgsskraporna till vänster. De är nära, för att uttrycka det enkelt blott en tunnelbanestation bort, och det var alldeles i dess närhet som det ofattbara i går alltså inträffade.

Nu är det dagen efter. Lite närmare mig, nedanför Observatorielunden, ser jag två flaggor på halv stång. Folk strosar längs gatorna åtminstone till synes som vanligt.
I morgon är det hemmapremiär för mitt fotbollslag och om inget annat besked meddelas – som att matchen ställs in – så kommer vi att fylla stadion till sista plats. Med våra färger, våra lungor, vår passion och kärlek.
Livet går vidare, och det är viktigare än någonsin annars brukar det ju heta i de här sammanhangen. Brukar vi synnerhet säga när det inträffar någonstans någon annanstans.

Och visst ska jag gå på fotboll i morgon. Men annorlunda kommer det att kännas, jag tror i alla fall det. För nu hände det här, alldeles bara där borta, jag kan se dit, nu är det plötsligt enklare sagt än gjort. Det känns åtminstone så nu. Det kändes i synnerhet så i går. Jag och min son, som promenerade från hans skola vid Odenplan och strosade på Karlbergsvägen helt ovetandes när dådet inträffade. På väg till frissan. Medan han sitter i stolen och blir påsklovsfin och pratar pokemon med frisör Helena nås vi av beskedet. Och ja, värderar sedan noga vilken väg hem vi ska ta, och innan vi lämnar lokalen når dessutom rykten om skottlossning på Fridhemsplan oss, någon lös uppgift om att någon sett någon sitta och skjuta på ett tak, bara några hundra meter bort, ja där och då i den totala ovissheten om vad det här kan handla om och i vilken omfattning … är det en känsla av att någonting kan hända var som helst i stan, när som helst.

Det är ett obehag och ett minne som nog aldrig kommer att lämna mig. Just de minutrarna. Då är det såklart ingenting mot de som fanns där lastbilen kom; just den väg och Drottninggatalångpromenad från Odenplan till Gamla Stan jag själv tog i går tog, ja ovissheten där och då, i stunden … med min son i ena handen.
Med ett enda mål i sikte.
Att ta oss hem, fortast möjligt.

Människor vi möter ser alla likadana ut. Tittar med stirrande ögon rakt framåt eller ner i sina mobiler, läser med munnarna öppna det senaste, med rynkor i sina pannor. Det löper en genomsyrande ilning längs hela kroppen; och att slå in portkoden och ta sig in i huset har aldrig känts som det gjorde då.

Med facit i hand, en överdriven rädsla och känsla såklart. Men det visste jag inte då. Det visste ingen annan heller.

Där och då i en kropp som inte kan bestämma.

Och i morgon går vi på fotboll.
Så får vi se hur det känns. Och blir.

Jag tror det blir varmt. Och fint. Och väldigt mycket ”tillsammans”, ännu mer än vanligt på en fotbollsläktare.

Fast också annorlunda, trots allt.

Henrik Ingvarsson

2 KOMMENTARER

  1. Helt rätt, hoppas ni fyller stadion. Livet går vidare, måste gå vidare. Själv har jag dock tagit en paus från livet under helgen, jag bär fortfarande på en slags bedövad känsla så är nog fortfarande lite chockad tror jag. Ändå var jag inte där precis just då, mina nära och kära var inte heller där just då. Men det går inte att känna djup tacksamhet för det, som jag givetvis gör, utan att samtidigt påminnas om de som var där just då och de som hade sina nära och kära där just då. De som drabbats av djup sorg och de som fortfarande svävar i ovisshet. De som upplevde skräcken, som såg saker de aldrig kan sudda bort ur sina minnen och de som inte hann undan. De som gått där i solen, precis som jag själv gjorde bara några timmar tidigare, men som inte kom oskadda därifrån. Som jag gjorde.

    Min upplevelse liknar din. Jag var på jobbet precis i närheten, inte tillräckligt nära för att se vad som hände men tillräckligt nära för att se människor som sprang. Jag var i säkerhet men visste inte om jag skulle komma därifrån med livet i behåll eftersom det pratades om skyttar på taken och kom spridda rapporter om skottlossning vid Åhléns, Centralen, Globen och Fridhemsplan. När det gällde Fridhemsplan pratades det om att tre maskerade beväpnade män hade hoppat ur en lastbil och börjat skjuta. Hur många var de, skulle det hända något mer. Det gick inte att ringa, men tack och lov gick det att SMSa. Oroliga anhöriga, oroliga och chockade kollegor, varav en del visste att deras anhöriga kunde finnas i området. I efterhand kan man givetvis konstatera att oron och rädslan var överdriven, men just då var den befogad och verklig. Och den har satt sina spår. Ungefär fyra timmar senare anslöt jag mig till ett av lämmeltågen ut ur stan, det var mycket folk och alla var lugna. Så även jag. Jag kom hem till slut och håller med dig, aldrig har känslan av att komma hem varit som den var i fredags.

    Jag är så ofattbart stolt över polisens och vårdens arbete, de har varit helt fantastiska i den här svåra händelsen. Och likaså över stockholmarna, inklusive de som är här även om de inte bor här. Det finns inte ord stora nog.

  2. Efter tre attentat i Paris, där jag bor, Charlie Hebdo morden, morden i rockklubben Bataclan och runt om Republique och så på Orly där en man försökte ta ifrån en kvinnlig polis hennes automatvapen för att skjuta så många han kunde, trodde jag när jag åkte hem till Stockholm för att fira påsk att det nog skulle bli lugnt. Hade tid hos tandläkaren på Olof Palmes gata, en tvärgata till Drottninggatan klockan 1500 på fredagen. När jag kommer ut är hela gatan tom och avspärrad. På andra sidan gatan och avspärrningen står poliser i kravallutrustning och skriker till mig. Jag kopplar det omedelbart till Paris, men ändå inte. Det här är ju StockCity. Från samma sida som jag står på skriker ytterligare poliser till mig att gömma mig. Vid hörnet av Holländargatan står tre poliser från Nationella insatsstyrkan och viftar mot mig. Jag tar det som ett tecken att jag ska krypa under avspärrningarna och springa över gatan mot dom och gör så. Sedan får jag reda på att orsaken till insatsen är att en lastbil kört ihjäl människor på Drottninggatan. Drottninggatan! Gatan som huserat både Buttericks och Hagströms gitarraffär i min ungdom. Först stinkbomber, sedan ett plektrum. Gatan som jag har jobbat på en gång och där jag smugit efter människor när jag var väldigt, väldigt ung och ville bli privatdeckare. Det är ju för fan min gata. Som nu är nersölad med blod. Vad är det som händer?

    I Paris när jag går förbi Bataclan som numera har öppnat igen tänker jag tillbaks på den fruktansvärda natten när morden hände och går vidare till mitt stamlokus och läser Paris-Turf. Minnena har bleknat något. Men Drottninggatan? Kommer den också att blekna efter ett tag. Tror inte det. Bonjour Tristesse…

    Paris kvinnliga borgmästare sa efter attentatet att dom här terroristerna inte tål att folk går ut och tar ett glas, lyssnar på rockmusik och äter en bit mat med sina kärestan. Dom står inte ut med tanken på att folk vill fred, vill älska och leva sina liv efter egen blandning och smak.

    Detta gäller även Stockholm. Ingen ska lägga sig i hur vi sköter våra liv och ingen mördare ska få oss att ändra på det och tränga in oss i ett hörn och göra oss skräckslagna och rädda. Ingen. Rien!

    Vi reser oss alltid. Även om det blir på nio. Och vi står alltid enade mot vansinnet. Det är ett löfte.

    Så idag åkte jag ut till Valla. Gick jämnt upp, som man säger när man bara förlorat några hundringar. Det var som vanligt således. En alldeles vanlig dag på tracken och så ska det förbli även om min familjs tankar går till offren och anhöriga. Med hoppet att vår underbara stad förblir vår underbara stad. En blandning av sött och salt…

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar