Att John D Campbell, 61 år gammal, med över 10.000 segrar på samvetet och inkörda pengar så att nollorna knappt räcker till, slutar är väl både en smula överraskande och – uppfriskande.

Lite grann gör han alltså ”en Stig H”; avrundar innan någon annan måste berätta för honom att han borde göra det, eller hur var det Johansson nu uttryckte det?

Istället blir Campbell nu, från den 1 juli, vd på Hambletonian Society.

John Campbell har en sällsynt plats i mitt travhjärta. En varm, bultande, stor. Utan Mack Lobell på ett från första till sista minut soldränkt, högtrycksvarmt Solvalla den sista söndagen i maj 1988 hade jag – jag tror man kan garantera det – inte skrivit dessa rader. Om jag råkade vara intresserad innan den dagen så var detta ögonblicket, denna dag, denna upplevelse, detta stunden som knockade mig.
Det var min debut på Solvalla, mitt första Elitlopp – och så kom Mack Lobell och världens coolaste John D Campbell och förförde. Mig fullständigt. Öppnade upp varenda sinne, fick hela kroppens blod att pulsera. Ja, jag kan fortfarande minnas ruset som höll i sig i dagar, veckor efter den upplevelsen.

Och: jag är garanterat inte ensam. För väldigt många är just Mack Lobell och John Campbell en slags symbol för Solvallas INTERNATIONELLA Elitlopp. Den första riktigt coola från over there, den första som åtminstone jag upplevde som gränslöst hyllade vår stolta bana vid Bällstaån, som så – det kändes i alla fall så – ärligt hänfördes av publiken, av synen av den i arla morgonstund, av larmet … och till slut hyllningarna av en mästare som aldrig ville ta slut.

Så när nu John Campbell deklarerar att han kör sina sista travlopp i juni, att karriären då är över, ja det är alltså sista chansen för honom att återvända till Sverige för att köra lopp, senast var han här i samband med Jubileumspokalen 2014 när han dessutom återförenades med Mack Lobell …
Alltså Solvalla. Det finns liksom inga val ens här. Människan måste hit.

Kosta vad det kosta vill, höll jag på att säga, John D Campbell måste såklart köra travlopp under Elitloppshelgen en sista gång. Gärna bakom en Elitloppsdeltagare från USA såklart, men bara att han befinner sig på Solvalla är tillräckligt.

Han ska vara här. Inviga hela rasket kan han göra också.

Vi är många, många, många som hänfördes den där dagen 1988. Jag är garanterat inte ensam om att känna att det var en avgörande dag. Dessa människor – och alla andra på Valla – kommer att ta John Campbell till himlen, en sista gång.

Och han oss samma väg.

Ja, han måste hit. En sista gång.
Så enkelt är det.

Henrik Ingvarsson

Foto: ERIK WIDÉN

7 KOMMENTARER

  1. Vilka minnen. Jag ryser mig genom större delen av loppet även idag, han var grym Mack Lobell. Han, Muscle Hill, Viking Kronos och Bold Eagle är extra genom åren när det gäller aktion och acceleration. I alla fall i mina ögon.

  2. Campbell kör Nuncio, Örjan kör Delicious. Alla blir nöjda och glada, ingen behöver känna sig bortvald.

    • Kommer ihåg veckan innan.

      Macken rörde sig inte en meter, stod helt sonika still på banan.
      Nån i kretsen runt hästen flögs akut över och vips gick det bättre. Man ville prompt testa macken bakom bilen.

      Startbilspersonalen sägs ha kört närmare 60km/h och Mack Lobell tuggade trots det vinge…(i händelse av att det stämde innebar det 1:00-fart).

      Hade tidigare under åttitalets början njutit av Franska gäster. Men visst var 1988 speciellt. Förutom Mack Lobell fick vi om inte minnet sviker se Sugarcane Hanover och Napoletano och plötsligt förstod vi hur långt ifrån den absoluta världseliten vi var.

  3. Håller med fullständigt Henrik!
    Fortfarande det bästa Elitloppet någonsin och hur cool var inte JD Campbell med sina mörka solglas och sin stora mustasch!
    Jag hade ett visst intresse för trav redan innan detta lopp men efter så var travet allt! På väggen i pojkrummet var det inte bilder på tjejer eller musikgrupper, det var på Mack Lobell (och en del andra travare)!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar