Det blir nostalgi nu. Så det förmodligen svämmar över och lite till. Nostalgi, barndom, ungdom, från en tid då hörnet Sveavägen/Tunnelgatan ännu inte fått Sverige att gå från oskuldsfullt till något annat, så har det åtminstone alltid sagts att det gjorde, och från en händelse under ett år inte långt efter tidernas bästa fotbolls-VM (1982 i Spanien), en tid när när melodifestivalen var EN tävling och med egen orkester och ännu mer alldeles egen dirigent och det var heller inte särskilt länge sedan en ubåt gått på grund i landskapet jag fortfarande var kvar i och förmodligen då inte trodde jag nånsin skulle lämna. Och yngsta storasyrran bodde fortfarande kvar hemma och fortfarande var det rent omöjligt att tänka sig hur det skulle bli utan henne, hur plågsamt tomt, smärtsamt ensamt, åh den där juldagen samma år när hon försvann iväg i decemberkvällen … tårarna som rann (i smyg) och magen som knöt sig och en tystnad likt en vindstilla natt i mörkaste skogen som infann sig när dörren slog igen för en hel gemensam barndom; och så såg vi genom ena köksfönstret bilen rulla iväg. För gott.

Och det var året när mitt personliga travsportintresse infann sig. På allvar. Ja, vi skrev ju här på sajten för ett tag sedan om Carola Häggqvist och Legolas och den där dagen på Axevalla kring något som kallades för Artisttravet. Och som på västgötabanan lockade över 6.000 meter en regnig marslördag. Och jag letar upp mitt gamla vinternummerreportage om Remy Nilson från för drygt fyra år sedan, där han beskriver hur det gick till med just det här projektet och också när en viss Carola kom in bilden. Artisttravet som alltså var ett projekt tillsammans med FAMN (Föreningen Artister Mot Narkotika) och som ATG var med och arrangerade denna vår, 1983. Alla artister skulle alltså få en häst att bli fadder för i olika kvallopp – sedan skulle allting utmynna i en final i ett V65-lopp på Solvalla.

Och det raggades ihop namn som Lill-Babs, Jarl Kulle, Carl-Gustaf Lindstedt, Lasse Strömstedt och Kerstin Dellert. Med flera. Men … någonting saknades. Ett yngre namn…

Dagen före den svenska Melodifestivalen i Malmö detta år, en februarifredag, ringer Lasse Berghagen så plötsligt upp Remy – och påstår självsäkert att han har ett namn. Berghagen har just bevittnat generalrepetitionen av tävlingen och är hundra procent säker på vem, vilken artist, som ett dygn senare ska ta hem det hela. Han är så säker på sin sak att man kommer fram till att det gäller att handla snabbt. Blixtsnabbt. När tävlingen är över kommer nämligen denna yngling att ha slagit igenom så starkt, så stort, att det troligen kommer att vara för sent – och jodå, samma kväll slår marknadschefen på ATG, Remy Nilson, numret till en Jan Häggkvist i Norsborg i södra Stockholm…

Drygt 24 timmar senare har historiens genombrott i Sverige inträffat. Av en Carola Häggkvist, i gul dräkt och med en bibel i handen. Och som redan klar – för Artisttravet.

Marko Anic, Legolas, Thomas Nilsson och Carola.

På Axevalla kom som sagt drygt 6.000 personer, när Carola agerade fadder för Legolas. Drygt en månad senare var det dags för final på Solvalla, och det är här som bilderna ovan och nedan kommer in. Jag frågade nämligen Stefan Melander för ett tag sedan, om han möjligen inte hade några sådana, från just den här dagen, kvar i sina gömmor. Det hade han, och under söndagen damp de ner i min mejlkorg.

Ja, jag blir åtminstone lycklig av att se dem. Nostalgisk, yepp.
Nostalgisk, glad, varm. I hela kroppen.

Och faktiskt smått knockad av den fullständigt bindgalna över E-läktaren och övriga publikplatser denna dag, en vanlig V65-dag!, när närmare 20.000 människor befann sig på Solvalla.

Ja, jag kan gott erkänna att jag knappt se mig mätt på den. På Legolas, en Kongressbyggnad under färdigställande, den gula E-läktareskylten, Nilsson, Johnny och Bo William och Lasse Lindberg och på ett Solvalla som fullkomligt håller på att rämna.

Och från en tid när yngsta storasyrran fortfarande bodde hemma.

Henrik Ingvarsson

Foto: STEFAN MELANDER/STALLTZ.SE

3 KOMMENTARER

  1. Herren ger och herren tar – Carola tog oss till himmelska höjder 1983 och nu skall Runar röra om i grytan.

  2. När man ser fyllda läktare från 70- och 80-talet och jämför publiksiffrorna med dagens storlopp som elitloppet till exempel så måste det ju varit dubbelt så mycket publik som idag! Så mycket publik som på bilden ovan är det INTE på Elitloppet även om man påstår att det är 27-28000 personer! På platserna framför läktarna är det ju bord och stolar idag. Förr stod man som packade sillar och att komma fram till staketet kunde man bara glömma.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar