V64-omsättningen i måndags kom alltså upp i nästan 21,4 miljoner kronor.
En måndag kväll. På en fullständigt oglamorös februariomgång innehållande rätt rumphuggna och – för att uttrycka det relativt milt och på Jägersro-språk – skabbiga lopp.

21,4 miljoner. På V64. En – ursäkta uttrycket – seg Mantorpskväll.

Det är bindgalet, det är jädrar i mig det.

Och faktiskt helt otroligt av ATG att få till stånd den siffran, på en jackpot som glider blott från en dag till nästa, det ska de sannerligen ha flera guldstjärnor för. Jag vet inte exakt alla grepp de tog till i sitt maskineri, jag vet bara att jag vid femsnåret i måndags eftermiddag småslumrandes sittandes vid min dator hoppade till av ett sms som kom; och som inte ens jag … som inte spelat på trav en måndagkväll sedan typ Solvalla relativt kontinuerligt tävlade på denna kväll under mitten och slutet av 1990-talet … kunde motstå (vilket vi just den här gången får säga tack till ATG för).

21,4 miljoner. En rackig februarimåndag. Herre gud.

____

Jag och en vän försökte komma in på den sedan 2013 stängda travbanan i Rom, Tor di
Valle, när vi var där i slutet av november. För att dokumentera, fotografera, för att se vad som skett med med den anrika banan – som öppnades 1959 efter att ha byggts i samband med de Olympiska Spelen i staden 1960 – sedan portarna drämdes igen.

Platsen där ingen mindre än Varennes karriär tog fart på allvar en gång tiden; då när han 1998 i det italienska Derbyt med Turja och Minnucci-ögon sett äntligen besegrade den dåvarande kungen i kullen, Viking Kronos och vår Lutfi Kolgjini. Och från den dagen och för evigt skulle bli den störste i den italienska travhistorien.

Att komma in på banområdet satte dock en vänlig själ till vakt stopp för, det spelade ingen roll hur jag och min kompis än försökte lirka…
Men i går tisdag var det fritt fram, för ett 50-tal journalister som fått en inbjudan om visning på området, det som sedan flera år tillbaka är tänkt att bli platsen för stadens – och mitt – stolta fotbollslag: AS Romas nya stadion.

Det går dock segt. Så segt och med så många turer att det är svårt att hänga med i alla, men orsakerna till ideliga bromsningar i projektet har handlat om allt från miljö- och kulturarvs- till trafiktekniska frågor. Och i princip allting där emellan. Nu ska dock Roms stad – enligt svar jag fått från Kristina Kappelin (bara en sån sak…) – ”i princip” ha sagt ja, men fortfarande återstår en lång bit innan den berömda spaden kan sättas i marken.

Och under tiden har ippodromen, det kära Tor di Valle förfallit. Platsen dit jag åkte en kväll under klassresan efter att ha gått ut nian i juni 1985 och varit på ett flertal tillfällen också senare; oftast i exotiska sommarkvällar, sittande på det väldiga utomhusläktaren. Med ett enkel men himmelsk pasta och glas rött i handen, allt medan kinderna omfamnats av stilla, varma, lena vindar. Jag har till och med varit här i tjänst vid ett par tillfällen, det trodde man inte riktigt den där juniaftonen i mitten av 1980-talet…

Men nu har det som sagt stått och bokstavligen verkligen ramlat ihop. Ramlat ihop, växt igen, förfallit. Något som jag gick miste om i november, men som under gårdagen italienska media kunde dokumentera.

http://www.forzaroma.info/?post_type=video&p=579183

____

Och apropå Rom. Och Tor di Valle. Och allt filmsnack som förekommit både i textform här på sajten som i vår podd de senaste veckorna … så finns det ju en film, vid namn ”Febbre da cavallo” (som regisserats av Stefano Vanzina mer känd under namnet ”Steno”) som utspelas mångt om mycket på just Tor di Valle-ippodromen. Och finns i sin helhet på youtube.

Här ett kort klipp från den.


____

21,4 miljoner en måndagkväll. På dåliga tävlingar. När det är tidig inlämning (19.25) och trots att det är jättejättelångt mellan loppen.

En smula simpelt såklart, men möjligen att det ändå säger något det också.

Henrik Ingvarsson

EN KOMMENTAR

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar