De allra, allra flesta är vackra. En del är det mer än andra, och vissa är ”bara” bra.
Vad nu skönhet egentligen är; liggandes i betraktarens ögon som vi ju brukar säga att den gör.

Hur som helst. Vi pratade hästar och just skönhet i veckans avsnitt av vår glädjande nog alltmer populära – ja, allra varmaste tack för det! – podcast. Och tog där upp några kapplöpningstravare som jag och Lennart eller var och en för sig haft och har som favoriter. Nu och genom årens lopp.

Där vi möjligen kom fram till att det allra mest betagande som möjligen funnits; för hela själva symbiosen i ett ekipage. Är … den oemotståndlige Ideal du Gazeau.

Den så mörke och ståtlige, iförd sina himmelsblå bandage, med kusken Eugene Lefevre i samma färger; här nedan i solen på Solvalla så hänförande att det ska mycket till för att det någonsin ska bli finare än så.
Som häst. Och kanske framförallt som sagt – som ekipage som helhet.

Foto: ERIK WIDÉN

Och så kom vi någonstans i diskussionen fram till att det ofta just hamnas på svarta eller mörkbruna hästar när vi värderar skönheten. Det eller fuxar. I det att något som sticker ut, bortom det ”vanliga bruna”, ja vi tog till exempel upp Emile, Big Spender, Shibur och Belina Josselyn.

Foto: LP

Lite orättvist möjligen. De är ju rätt många, de ”vanliga bruna”. Inte sällan väldigt vackra, men som sagt ickeutstickande och då som det oftast blir … inte de man fastnar på i första hand.
Framförallt kände jag mig lite skamsen när jag i efterhand kom på mig själv att vi till exempel inte nämnde en av de allra, allra mest iögonfallande bruna … en av de kanske maffigaste någonsin på en travbana – i alla fall i mångas ögon: Going Kronos (bilden ovan).
Han som snudd på till och med var för snygg för sitt eget bästa; karisman, steget, kroppen, i allting han lovade men som han i slutändan möjligen inte riktigt kunde leva upp till.

Ja, det finns såklart massvis. Som glömdes, som missades, som inte hanns med, i synnerhet kanske av de som figurerar just nu eller nyss gjorde det. Som mörkfuxen Nu Pagadi och ”tråkbrune” Fossens Bonus för att bara slänga ut två exempel i högen och som jag vet att många gillar väldigt mycket.

Ja, vilka missade vi allra mest?

Vilka är de vackraste i vår kapplöpningshistoria, enligt Er?

Och som sagt, förlåt Going Kronos.

Henrik Ingvarsson

 

På tal om ekipage i symbios; unghäststjärnan Pixie och Stig H Johansson i dennes dress 1982.

Foto övriga: KANAL75

43 KOMMENTARER

  1. Nu pagadi var vacker !
    Commander Crowe var maffig mer än vacker kanske. För o gå tillbaka till 60 talet så var ngt Ozou i hästväg för ögat skulle man kunna uttrycka det!! Som sagt Going Kronos var verkligen en diamant på banan

  2. Den vackraste travare jag har sett var Jobarat, en ungerskfödd (!) kolsvart travare has Rune ”Snoddas” Johansson på 1960-talet. Det var inte bara det att hästen var vacker – den förde sig elegant och var alltid välputsad, med en matchande röd rosett i manen. Hästen vann en del lopp vill jag minnas, och anlitades också som vagnshäst för bröllopsfirare och nykläckta studenter.

    (Vid samma tid fanns f.ö. den bildsköne italienske fuxen Avanto på Marieberg, en segermaskin med 22 segrar på 40 starter.)

  3. Under det tidiga 1970-talet så tävlade en hel del gråskimlar ( Torg). Dessa lyste upp fälten med sin färg och utstrålning och många var dessutom riktigt bra, bland annat Mynttorg som vann 76 lopp varav de flesta var på Solvalla.

  4. När jag va liten tyckte jag att den vackraste, smartaste och snällaste hästen var min Farfars sto Evita Jaegersbo. Hon Evita var dessutom mycket vinstrik och älskade att tävla :-). Men det va länge sen nu.

  5. Seppo Scott efter Sir Walter Scott med Gösta Nordin på 50 talet är nog en av dom vackraste hästar som har tävlat på dom svenska banorna.

  6. Jag slår ett slag för Lugdunum. Där snackar vi karaktär och att sticka ut. Inte sliskig Ken-docka utan killen som har ”det” som vinner i längden.

  7. Majesty of rock stack väll ut en del. Och om kallblodstravare får vara med så, Tandtroll. Om vi pratar enbart utseende.

  8. Järvsöfaks är den vackraste av dem alla. Myllkärrs Sune, Monster Monsun och Tekno Odin är inte så långt efter i skönhet.

  9. Ibland är det svårt att skilja på bildskönhet och utstrålning. De hästar som jag träffat ”live” utan sulky som har haft en överlägsen charisma är Järvsöfaks och Ourasi.

    För övrigt anser jag att Going Kronos treårssäsong är det bästa jag har sett någonsin av en unghäst i Sverige.

  10. Going Kronos och Commander Crowe..er mine ynglinger😊 I Danmark havde vi i 80′ erne Vokal N……Sort hingst med et helt fantastisk fremsteg…Pappa til Dansk Derby vinder ….

  11. Joke Face, Giant Diablo, Roxane Griff, Nuncio, Caballion, Playing Tua …..finns som sagt hur många som helst.
    Finns en jag inte kan minnas namnet på, tänker Adams Hall, men han hette förstås något annat – var hos Åke S och sedan hos Goop en ganska kort period tror jag. En slående vacker hingst (möjligen valack men tror inte det) brun med vita strumpor. Förknippar hästen med Johnny Takter som jag tror körde den en del när den var som bäst, kan ha varit hos någon annan före Åke S. Topphäst med ganska kort karriär.
    Minnet är som man brukar säga gott men kort, men den var iaf väldigt fin.

  12. Kentucky Fibber med Knut Lindblom i Östgötaloppet 1969. Flygande man med färgade snoddar i och med full attack i sista sväng in på upploppet i bländande stil. Finns inget vackrare travminne och ingen finare häst.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar