Foto: KANAL75

Det är Prix de France på söndag. Det allra största av de som närmast får kallas för sprinterstorlöpningar och som man kan komma på Frankrikes nationalarena för travsport, Vincennes i Paris! För kortare lopp än så här körs ju inte där.

Jättefavoriten Bold Eagle utmanas som Lennart tidigare skrivit i första hand av Daniel Redéns stjärnkvartett på nytt och det är nog risk att det inte blir någon av de mest spännande upplagor som körts. Mycket talar för en ny uppvisning av Frankrikes superstar, även om han med all säkerhet var formtoppad till hundra procent just till PdA – och inte nu på söndag.

Prix de France är en löpning som körts sedan 1956. Och sedan 1979 över dagens 2.100 meter.
Det finns gott om både härliga upplagor och svenskframgångar, det vill jag lova så att det räcker och blir över, men jag har trots allt framförallt – två starka minnen. Dels den fräsande duellen 1996, mellan de båda franska topparna Coktail Jet och Arnaqueur, vilka inför en hänförd publik tampades ungefär som Borg och McEnroe i den klassiska Wimbledon-finalen.

Dels – och framförallt! – upplagan året dessförinnan. 1995, när Ina Scot två veckor tidigare vunnit Prix d’Amérique, men som inte deltog denna dag. Och vi då istället fick ett annat svenskt undantagssto på segerpodiet. En viss fuxa vid namn Queen L. nämligen, som ju förresten också hade vunnit Prix d’Amérique ett par år tidigare.

Ja, faktum är att det här kan tillhöra det finaste jag kan minnas i sporten. Åtminstone är det ett lopp som fallit i glömska och hamnat i skymundan.
Finast, på grund av för vem hon var, så speciell, så egen, så icke sprinteraktig, ja om det för Utah Bulwark en gång i tiden skulle vara omöjligt att vinna ett 1.600-meterslopp, så vet jag inte hur man skulle uttrycka det kring detta på så många plan märkvärdiga Crowntron-sto.

Så därmed så väldigt anmärkningsvärt; att just Queen L. kunde sitta – ja, det fanns väl inget direkt val… – en bit nere i kön. Smyga med i ryggar som vilken speedkula som helst. Vridas ut in på upploppet och vinna – via en kort spurt. Jag överdriver en aning, tempot hade väl varit pådraget så att det räckte, men själva sättet. Det är fascinerande att bevittna. Och att minnas. Än idag.

Ja, alltså att se denna drottning, Queen L. spela ut sitt flacka, smäktande steg framför en Stig H Johansson som sitter med bakvänt spö (han vågade väl som vanligt ingenting annat) och knappt med mod att ens ha öppen mun; så stilla agerar han. Allt medan denna unika travare suger in meter för meter, knappt nuddar marken när hon likt en glada som svävar fram över fältet i jakt på mat glider förbi konkurrenterna.
Det är vackert som en ljummen, stilla sommarkväll på Österlen. Det är som att se en konståkare i ett fullkomligt felfritt nummer, helt utan felskär och med lena hopp utan minsta missöde eller ängslan.

Även utan vetskap om Queen L. och hennes historia; hur hästen var och vilka hennes egenskaper hon besatt. Så är det alldeles förförande.

När man känner till dem är det lager på lager som tillkommer. Hela kroppen sugs med.

Ja, det är bara att luta sig tillbaka och njuta.

Henrik Ingvarsson

3 KOMMENTARER

  1. Väldigt skoj o se detta loppet o tack för att du la upp klippet.
    Queen L är min absoluta favorit o ägaren var ju även han fantastisk.
    Sedan Queen L vann PDA är o förblir SHJ min ”gud” inom travet.
    Vore så skoj om team SHJ kunde få fram en riktig stjärna som håller i dom största loppen.

  2. Underbar beskrivning Ingvarsson av ett fantastiskt ekipage i ett lopp som nästan kändes spännande att se igen trots man vet hur det slutar!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar