Jag läser en lättsam helgintervju på travronden.se; om Bergsåkers genom alla år som jag följt travet karaktäriske banreferent Leif Lindfors, vilken efter 32 år nu valt att lägga headsetet ”på hyllan” (jojo).

Och då slår det mig. Att i och med honom så har plötsligt samtliga storbanors trogna referenter nu fallit ifrån. De som man växte upp med, de som – om man ska vara så högtravande kring en sådan här företeelse – följt en genom livet och som var och en varit så otroligt starkt förknippad med respektive bana.

Vi har på Åby – kanske delat – Bengt Simson och Mats Ahlqvist (bilden).

Solvalla, Bo Rydgren.
Jägersro, Bengt Larwik.

Och så nu – Leif Lindfors på Bergsåker.

Fyra banor. Fem röster, fem stilar, fem symboler. Symboler för just den travbana de verkat på.

Bengt Simsom och Mats Ahlqvist; lite åt samma stilart, och säregna. Ahlqvist en av de bästa vi överhuvudtaget haft – och fortfarande har, som Jägersro han numera ofta hörs på.

Larwik. ”Larmet” som han kallats, också han med helt egen stil, mer höglivad, dramatisk, och under sina glansdagar (som i klippet nedan) väldigt kompetent.

Rydgren. Som VAR Solvalla, under massvis av år, innan han under rätt stökiga turer 2006 inte längre kom överens med huvudstadsbanan. En, om man uttrycker det försiktigt, stilbildare för väldigt många, ja den ene efter den andre har låtit eller försökt låta som Bosse Rydgren efter honom; en del har lyckats bättre än andra. Trots allt nog, när han var på topp, den bäste vi haft. Det är jag nog inte ensam om att tycka, via en slags mix mellan röst, förmåga att ”värdera lägena” och – återigen, när han var som bäst – sin noggrannhet.

Och så nu. Leif Lindfors. Bergsåkers röst och ledsagare genom flera decennier. På sitt alldeles egna sätt; korrekt, pålitlig, utan större utsvävningar. Leif Lindfors har kort och gott varit Bergsåker. Visst har han fått ett och annat kritiskt ord längs vägen, och absolut, nog kunde han ha tagit i lite mer nån gång ibland, men personligen har jag alltid gillat Lindfors. För hans sätt att inte överarbeta, för hans trovärdighet, hans noggranhet.

Ja, även mindre banor har haft frånfall av trotjänare till löpningsreferenter de senaste åren. Tommy Åström på Gävletravet inte minst, som efter många, många år i båset lade av 2011. Och Göran Borgås på Axevalla, som hade ”reffat” på västgötabanan under 23 år när han 2014 inte fick förnyat förtroende.

Många av det äldre gardet är nu alltså borta; och som sagt, samtliga storbanors så förknippade röster – allihop. Ja, överhuvudtaget känns det tveksamt om vi kommer att få den här typen av röstsymboler för banorna i en framtid. Lite grann pratar vi nog en utdöende sort; som med mycket annat i samhället blir det nog mer rotation i referentbåsen framöver, mer altenerande, inte alls lika långvariga trotjänare.

Det är så det är, på gott och ont. Dessutom är det ju inte så väldigt många där ute på banorna och lyssnar längre, referenterna har alltmer blivit till ATG Live-inslag.

Den referent som suttit längst på sin ‘ordinarie post’ numera?
Jag höftar till lite här nu, men oefterhärmlige Göran Bergman på Skrubbs i Visby kör ju – och apropå egen stil – fortfarande. Lite osäker är jag kring Sylve Johansson i Åmål, men visst hänger han väl fortsatt i (och tidigare även i Årjäng)? Ja, och så Jan-Olof Molin i Halmstad förstås.

Vilken stil jag gillar bäst?
Jag kan uppskatta både det lite stillsammare och det mer uppjagade; det jag däremot inte riktigt härdar ut med är det ohämmade primalskriket. Det där ospontana väsande uttrycket – det kontrollerade okontrollerade, om ni förstår vad jag menar.

Överlag måste jag säga att svenska banreferenter håller väldigt hög lägstanivå. Från söder har vi först Johan Elmskog (Kalmar och ibland Jägersro) via västsidan och Lars Ågren (Åby, Axevalla) till mellan-Sverige och alla Patrik Nilssons banor (inklusive Solvalla), vidare norrut till Johan Bergman i Gävle, Patric Skoglund (Romme/Rättvik) upp till Ångermanlands och Västerbottens banor (Dannero, Solänget och Umeå) där landets djupaste röst, Robert Karlsson, härjar. Också han stabil, säker, engagerad – och så längst i norr en av mina absoluta favoriter – David Zimmer (Boden/Skellefteå).
Kvinnliga referenter förresten; ja själv kan jag bara minnas Carina Axroth, ni läsare får gärna hjälpa till…

Om jag ska ranka? Nu och då?

Då säger jag som sagt att Bosse Rydgren historiskt är bäst. Att Göran Borgås under en lång period och innan han försvann stack ut som den främste – och att den vassaste av de som verkar för tillfället är: Mats Ahlqvist på Jägersro (klippet nedan).

Och så kan vi förmodligen slå fast; att några 30-40 år och drygt det långa förknippanden med respektive bana blir nog inte jättevanligt framöver.

Det försvann nog med Leif Lindfors.

Henrik Ingvarsson

Foto: KANAL75/JÄGERSRO.SE

28 KOMMENTARER

  1. Överlag håller de ordinarie referenterna på de svenska banorna en väldigt hög kvalitet.

    Robert Karlsson kan få en upploppsstrid i ett P21 lopp i smällkalla vintern att låta som elitloppet. En personlig favorit.
    Patrick Wickman har en egen stil som uppskattas av många men inte alla. Jag tillhör kategorin som gillar Wickman.
    Patrik Nilsson har axlat Rydgrens mantel, ett inte helt lätt uppdrag.

    Jag kan tycka att referenterna borde kunna användas i TV och i ATG-live. Där har vi en kostnadsbesparing.

  2. Jag förstår att det kanske är som att svära i kyrkan i en trottoblogg, men Täbys långvarige referent Jan-Inge Olsson var en institution för den Stockholmska galopp publiken. Hans exakta och väl avmätta referat höll alla spelares objekt vid liv. En avhängd häst som hade mil fram till dom det handlade om fick ett ”han närmar sig något bakifrån” att suga på och inte helt ge upp hoppet. Man hade alltid en känsla av att denne duktige referent med sitt enastående hästöga redan i sista kurvan visste vem som skulle vinna men gav det aldrig ifrån sig. Han höll spänningen ständigt vid liv utan stora åthävor. Han måste ha varit Täby Galopps referent i ett trettiotal år och när man hörde honom kände man det som om man kommit rätt. Det är inte så ofta nu förtiden. Diskretion är inte en hederssak nu för tiden.

    • 30 år är nog ett minimum; och även i en trottoblogg, Jan-Inge borde nämnts!

      ”Iväg!” – bara en sån sak.

      Jan-Inge avled i juni 2013.

    • Nej, va sjutton nu då. Jan-Inge Olsson var den uslaste vi haft. Han var den som gjorde att man inte ville sticka ut till Täby. Han lät i varje lopp som han refererade en begravning eller så. Tänk att åsikterna kan gå så isär.

      • Jag ger såväl Jack som Swingthatcat rätt.

        Jan-Inge var verkligen en mycket bra referent i väldigt många år. Detta förbyttes de sista åren till det rakt motsatta. Kommer dessvärre ihåg kvällar då det mesta blev tokigt. Möjligen pga. Ålder och med den sämre möjlighet till överblick, sämre minne, sämre syn och inte minst lite mindre entusiasm. Hans efterträdare Chrona gör förövrigt ett alldeles utmärkt jobb och överglänser Atg och Tv4’s kommentatorer med ljusår.

        Vill inte påsta att alla referenter som likt inventarier ”alltid” funnits och sysslat med samma sak i bortåt 30 år eller mer är dåliga, men ibland blir ett krampaktigt kvarhållande av det ”gamla och invanda” helt enkelt inte bra.

        Låt oss minnas dessa trotjänare som dom var när dom var som bäst istället.

  3. En göteborgare som reffar på Jägersro? Känns det optimalt? Jag är tveksam.

    Dessutom verkar Jägersro negligera ägarna helt i segerintervjuerna. Tillhör undantagen att ägarna nämns i intervjuerna eller att de får berätta om sina känslor efter loppet. Konstigt prioriterat, tycker jag.

    • Spelar väl ingen roll vilken dialekt referenten har. Det är liksom inte bara malmöiter med bred skånska som bor i Malmö. Håller för övrigt med Sola ovan om att man lika gärna kunde haft banornas referenter på TV, så man slapp höra svamlare som Robin Hedström som kan förstöra precis vilken travsändning som helst med sitt dravel.

      Jag gillar Jägersros tudelade TV-sändningar, med närbild på ledarna på bortre långsidan samtidigt som man ser hela fältet.

  4. På ämnet reffande tjejer så är Malin Axroth och Hanna Norring två som sköter sysslan med den äran (även om det inte sker jätteofta).

  5. Några att icke förglömma är Marcus Lindgren, minns honom inte från Umåkerstiden men väl inhoppen för Rydgren på Solvalla som höll hög klass med den pantenterade 900 meter från liinjen. En annan som var mycket bra på sin tid var Kalmars Bernt Lundh. Vill minnas att Anders Ekberg även reffade en period på Kalmarbanan. En italiensk favorit är Montegiorgios, kolla in Opal Viking i kommunloppet..

  6. Håller med föregående talare. Undrar om Solvalla verkligen förstod vilken stark identitetsmarkör de tappade när de ratade Rydgren? Annars kul att ranka referenter, förstår inte alls din fäbless för Ahlqvist som är helt okej, men lite trist. Lindfors ska vi inte tala om, maken till seg och sövande referent har jag aldrig hört. Mest lider jag dock när Wickman ska ”hotta” upp det med sin svengelska, olidligt. Själv uppskattar jag Patric Skoglund mycket, håller nog honom som landets bäste. Uppskattar också Robert Karlsson och Molle Molin som är skicklig på det mesta inom travmedia.

  7. Väntar med stor spänning på när Du kommenterar och ev. rankar ”experterna” på trav tv, Atg live och stallbacken.
    Där finns det verkligen något som påverkar tittarna/ lyssnarna.
    Ang. referenter har var tid sin referent, gäller även travjournalister/experter.

  8. Täbys kommentator var exeptionellt bra men även nuvarande på BroPark är utmärkt.

    Naturligtvis ska ATG säga upp samtliga experter och kommentatorer och endast ha informatorer. Banornas aktiva gör jobbet väl så bra och vips har ATG sparat +10milj i personalkostnader

    • Överlägsen kommentar av Dig Hatten!
      Någon/några borde tänka till sig Ditt förslag.
      Atg:s premium är räddningen för en travintresserad att slippa allt …….!

  9. Trevligt att du nämnde Sylve Han påminde mig som banbesökare om Att jag nu befann mig i gränslandet mot Norge med sitt sätt att uttrycka sig
    Hädiska tanke
    Men jag skulle helst se att alla BANreferenterna Blev ett minne blott
    Tacksamma kan vi vara som på ett Stadion kan följa Roma och Hammarby utan referent
    Men där speakern blir ett ansikte utåt för hemmalaget och arenan
    Och där speakern med sin känsla pumpar ny energi i laget och matchen Eller ger oss tröst och hopp inför nästa vecka När vi hopsjunkna lämnar arenan

  10. Kan hålla med Swingthatcat Ang Rydgren . Men han träffade rätt med ngra minnesvärda citat från Mack Lobells segrar vilket gjort honom lite större än han var enligt min åsikt som referent.
    Gillade då bättre gamle trestegshopparn Bo BLomqvist innan Rydgren.
    Men Larwik på jägers han var speciell det är ingen överdrift att påstå.

  11. Bara det att ”alla” ville efterlikna Rydgren säger väl det mesta. Han lyfte referatet till en del av upplevelsen.

    Lindfors tyckte jag mest var seg. Lyfte inte loppen. Det var säkert en tanke med det. Loppen fick tala för sig själva.

    Larwik, hade otroligt svårt för honom i början men han blev bara bättre med åren. Sicken karaktär.

    Hette han Olsson han på Täby? Säregen på ett annat. Växte inte med åren. Fast han var ju på ett sätt som Täby. Täby var säreget.

    Carina Axroth fick mig att skruva ned ljudet. Lite av samma som med Lena Sundqvist på Radiosporten. Vissa röster funkar bara inte.

  12. Jag måste kolla på loppen från Mantorp utan ljud. Dom bytte väl nyligen och då gick det från uselt till helt katastrofalt!!

  13. Min slutsats blir ändå att neutrala banreferenter är mil bättre än ATG:s cheerleaders, som börjar tippa, babblar om ”favoriten” och eventuella utdelningar, m.m., under loppen.

  14. När Lillis skötte reffen då blev t o m uppsamlingsloppen rafflande.
    Samma med auktionerna, ett lyft med Lillis som kan stamboken hyfsat.

  15. Bengt Larwik på Jägersro var helt outstanding på sin tid. Alltid med glimten i ögat och en räv bakom örat. Dock var ju ljudet som gick ut på banan bedrövligt. Larwik stod länge UTOMHUS och reffade uppe i måldomartornet. De kunde blåsa rätt bra där uppe. Jag fick själv äran att få stå där uppe när han reffade ett ramlopp en V75 dag (då jag hade min skolpraktik på gymnasiet på Jägersros sekritariat. De va ett helt underbart ögonblick som jag med värme minns än idag.
    Stora profiler där på den tiden. Larwik, Proffesorn, Hans G, och inte minst den fantastiske Michael Calrsson.

Lämna ett svar till Tissel Tassel Avbryt

1000 tecken kvar