Det var inte alls länge sedan jag skrev om henne. Det här känns som en repris, som en lite tjatig upprepning, som brist på andra idéer.

Jag tar den risken. Eller hur man ska uttrycka det.

För jag kan bara inte låta bli. Och jag vet; pappas barn och allt det där, ganska mycket som vanligt i sporten och det är möjligt att hon fått helt andra chanser och möjligheter än någon annan och hela den grejen; fast snyltat på namnet har hon hur som helst inte gjort.

Det är bara att erkänna. Jag är smått såld på Kim Moberg. Eller rätt mycket till och med.

20 år gammal vann hon ju för ett tag sedan sitt första V75-lopp; en kulen novemberlördag och på imponerande behärskat vis med Stall Båths Mellby Caddy. Därefter gick det några lopp utan seger, men sedan mitten av december har det blivit fem stycken på nio starter – och i går slog hon alltså till med en dubbel på självaste huvudstadsarenan.

Och hon gjorde det ännu en gång på sätt som tillsammans bildar flera lager. I lager som blir till egenskaper och egenskaper som blir till samlad bild och känsla av – det är något stort på gång här. Det är många pilar i samma riktning.

Det är nämligen ett lugn, en kyla. En kyla och ett lugn som på Solvalla i går visades både bakom V86-skrällsegern och favoritviktorian i ett av ramloppen. Bakom den sistnämnde, Duke of Mearas; behärskad start, urcoolt och utan att spilla kraft ta sig framåt för att överta ledningen på första bortre långsidan, och sedan inte köra undan en meter i onödan; snarare på Örjan Kihlström-manér låta konkurrenterna retfullt komma upp jämsides – för att sedan låta hästen tassa ifrån med det som behövs och inte så mycket mer och låta den komma i mål på pigga ben dessutom. Med lena medel.

Och det är mod. Som i första sväng med Tricia, V86-vinnaren, när hon utan pardon och med relativt små marginaler via tredjespår in i första sväng klämde sig ner i andraspårsposition framför Björn Goop. Ja, ingen onödig respekt där inte; bestämt, distinkt, behärskat. Och – med mod.

Och det är känsla. Som när hon med samma Tricia parerade ett till synes begynnade galoppinslag 750 meter från mål, med flinka händer, utan att tappa position och mark, i ett synkat samspel som vore det bollen vid Tottis fötter tillsammans med djuret hon har framför sig.

Och det är lugn och kyla igen, som när hon i sitt avancemang sedan satt kvar till precis rätt ögonblick, som när hon med små medel lät sitt sto avgöra över upploppet, kort före mål (bilden ovan). Odriven.

Ja, om vi nu nödvändigtvis måste jämföra i könskategorier, något mer spännande på den kvinnliga sidan sedan Helen Johanssons dagar har jag nog inte känt. Möjligen var Susanne Nordlander (numera Oscarsson) något liknande så länge hon höll på och Jennifer Tillman när hon startade upp och Sandra Eriksson just nu, men annars…

Det finns något i den där 20-åriga medelpadskroppen och dess händer. Och det vore så enastående och på alla vis uppfriskande om någon kvinna på allvar, på riktigt allvar på sikt kunde ta sig i den absoluta toppen.

På alla tänkbara sätt så positivt för den här sporten.

Ja, kanske kan det – om hon så önskar – bli Kim Moberg?

Henrik Ingvarsson

6 KOMMENTARER

  1. Sanningen i situationen 750 kvar med Tricia var att kusken slarvigt släppte kontakten med hästens mun för att dra norsken, ren tur att hästen inte fela av det ”misstaget”.

    • Vilken jäkla tråkig kommentar, hon redde ut det o kör helt enkelt förbaskat bra. Håller tummarna för fortsatta framgångar för Kim och alla andra som kommer underifrån. Behövs lite nytt, är förbaskat tråkigt med solvallalunken, Björn, Örjan, Erik o Uffe är duktiga men det blir ensidigt när dom alltsomoftast får styra o ställa som dom vill i loppen

Lämna ett svar till Rogerman Avbryt

1000 tecken kvar