Det finns en romantisk och en slags hjälteaktigt målad bild över att det absolut vackraste, bästa som för en idrottsatlet finns är att … sluta på topp.
Nog för att jag mångt om mycket nog med rätt mycket fog kan kallas för romantiker, men jag har aldrig hållit med om det här.
I dagens Prix d’Amérique skulle jag dock gärna göra ett undantag…

Jamen då är det ju dags.
Sista söndagen i januari är här. Lika helig som den motsvarande i maj, även om just den här för våra kinder är något helt annat, om det aldrig kan bli grönare och utslaget och mer rusigt förväntansfullt än det är inför ett Elitlopp i häggens och syrenernas tid så kan det snudd på aldrig bli gråare än just i slutet på årets första månad.

Men likväl. Lika helig.

Det är Prix d’Amérique-dag, kort och gott.

Så vad har vi att vänta oss av denna 95:e upplaga?

”Bold Eagle är helt överlägsen”, säger många. De flesta.

Jo, det tror jag nog att en hel travvärld egentligen är överens om. Ifall han är ”som han ska”, om Sébastien Guarato prickat rätt igen, om han lite snyggt dolt den allra tjusigaste toppformen, då ska det – om det inte strular något alldeles grönjävligt – mycket till för att han inte ska vinna.

Jag tror alla är med på det innerst inne.

Men så enkelt är ju trots allt inte travsport. Som tacka alla våra eventuella gudar som finns väl är.

Det är klart att vi håller våra tummar gula och blå, och så att domnar bort, för vår egen Daniel Redén och hans kvartett. Ja, jag tjatar om det en gång till, har vi fortsatt på riktigt förstått det stora i denna bedrift – fyra deltagare i världens största lopp (jag tror lika fortsatt inte det)?
Det är klart att jag gärna ser min 95-oddsare och en av mina absoluta favorithästar Call Me Keeper sticka nosen först (men med tanke på att han för mig är en 95-oddsare så kan vi nog räkna bort honom), men det verkar som om Lionel med sin stigande form och sitt skoryck verkar vara ”skriket” i Redén-gänget. Propulsion smyger plötsligt lite i det fördolda och ska just smygas av den kusk som ju är ganska fiffig på det och Wild Honey, ja hon kan säkert spurta duktigt och kanske tjäna en slant, men att se henne vinna, det kan jag inte.

Av de franska motbuden? Det är klart att Briac Dark visade både form och vass kapacitet i Prix de Belgique senast, och att fuxstoet Belina Josselyn kan mycket när precis allting stämmer, men nja, det tror jag inte mycket på.

Så då hamnar vi till slut på … just det, en viss Timoko.
Han som gör sitt sjätte raka Prix d’Amérique. Han som är Frankrikes vinstrikaste travhäst genom alla tider. Som vunnit så gott som allt, men aldrig just PdA.

Och då är vi där. Det där med att sluta på topp, detta slentrianmässiga som många tycks anse är så viktigt i stunden, men som det på sikt visar sig med alla facit i hand som finns inte har någon betydelse överhuvudtaget. Där Sveriges mest minnesvärde i historien, Legolas, väl för alltid är det mest tydliga exemplet – han som avslutade karriären med att knappt vinna lopp under sina sista år. Och vad minns vi av honom?

Men. Med detta sagt.
Om min 95-oddsare mot all förmodan sviker. Om Daniel Redéns övriga tre inte heller får till det. Om det går åt fanders trots våra vitnande tummar; ja då ser jag andra rosaskimrande drömlika ändlöst förförande bilder framför mig.

Då ser jag Björn Goops colgate-leende och en överlycklig Richard Westerink mötas i världens största kram. Jag ser de blåa flaggorna, i massor. Jag ser en gladiator till travare, jag ser en häst som plockas ren på all utrustning, sak efter sak, som han denna söndag haft på sig.
Jag hör gråtfärdiga människor i euforisk lycka utbrista att det här, ja det blev det sista ni fick se av denne unike individ. Bättre slut än så här blir det inte.

Och så ser jag en triumffärd framför Vincennes väldiga läktare och fulla publikplatser, i en Börje Salming-hyllning som aldrig vill ta slut. Som aldrig vill upphöra.
I ett sluta-på-topp-scenario som skulle vara en orgie i sin genre, ett i ordens rätta bemärkelse.

Timoko, så vackert det hade varit.

Henrik Ingvarsson

Foto: KANAL75

EN KOMMENTAR

LÄMNA EN KOMMENTAR