En del av dem minns man bara fragment av. Vissa av dem knappt en enda sekvens. Och så minns man en del ända i alla märgar som finns. Var man var, vad man hade för kläder på sig, på vilket vis man lutade sig fram och i vilket läge man ställde sig upp. Och vad man skrek när upploppet nalkades. Hur man minns om inte varenda meter av loppet så snudd på.

Vi pratar naturligtvis, i dessa snart sista söndagen i januari-tider, om … Prix d’Amérique-upplagor.

Och det är väl klart som alla blåa himlar i livet att det i första hand är de svenska triumferna som lyser starkast.

Som när Ina Scot mirakelvann och man väl utbrast ungefär detsamma som tränaren Kjell P Dahlström gjorde vid sin läktarplats: ”Helen é mé”, när fältet svängde in i den sista svängen och Ina tassade med i ryggar och bara väntade på order om att springa förbi. Och så såklart högt för sig själv flera gånger under vägen, ”vilket sjuhelvetes lopp hon kör!”. Ja, jag tror åtminstone inte att det stannade vid fem tillfällen.

Eller när Queen L. vann och man bad till både gud själv och Stig H:s fingrar; att ”håll dig på benen nu, fina fuxa”, så oberäknelig som hon ju trots allt var. Eller med Maharajah när luckan var på väg att uppenbara sig och man vrålade ”men flytta på dig ditt fanskap” när galoppen på Ready Cash kom och det ett tag verkade som att denne var på väg att stänga vägen för spurtutrymmet för våran Marre.

Det är klart att de där sitter allra, allra starkast.

Men ett som faktiskt inte kommer långt, inte långt alls, efter de här euforiska blågula ögonblicken är en spektakulär och – för egen del – kolossalt oväntad upplaga och utveckling av ett travlopp.

Året när den helamerikanske Sea Cove (e. Bonefish) vann 1994. Han som hade ”ramlat undan” över 1.609 meter i Elitloppet året innan och okej; visst hade han vunnit över full distans i Oslo GP och – från rygg ledaren – Åby Stora Pris över 2.140 meter och möjligen är jag en smula orättvis kring hans egenskaper på Vincennes. Men just där och då och med Elitloppet i närminne, kunde jag bara inte se honom som en vinnare i ”världens tuffaste travlopp”. Även om han så var en jätte på banan rent fysiskt, i mitt huvud blott den perfekta sprintertypen.

Och i synnerhet inte vinna genom att ge sig på ett ryck i Mångsbodarna. Om vi ska prata Vasaloppsspråk. I synnerhet, något alldeles vansinnigt synnerhet inte det. Det var nämligen den taktiken Jos Verbeeck, den belgiske dominanten vid den här tiden, valde. Ja ”hur galen får man vara”, som man ju tänkte både en, två, tre och tusen gånger medan loppet pågick. Det var som att se en chanslös cyklist rycka fem minuter in i ett linjelopp; ett sådant där initiativ som klungan inte ens bryr sig om, de vet att de kommer att plocka in försprånget när de så önskar – och de gör det alltid också.

Men. Inte i Prix d’Amérique 1994.

Den dagen höll den chanslöse cyklisten mirakulöst ända till mål. Just den gången var det rätt, så oerhört rätt, att dra ifrån redan i Mångsbodarna.

Det höll hela vägen.
Och det är knappt så att jag fortfarande förstår det.

Henrik Ingvarsson

Foto överst: KANAL75

(men Jos Verbeecks drivning är inte vackert iögonfallande, det ska sägas)

4 KOMMENTARER

  1. Frågan är om inte Helen Johanssons styrning slår det mesta, det är synd att hon lämnande travet så tidigt. Hennes insatser som travtränare är svårt att bedöma då Kjell P var skyltfönstret utåt. Men hennes förmåga att med små rörelser få hästarna att prestera max var imponerande. Exempelvis styrningen i Oslo Grand Prix 1996 var stor körsvenskonst men även många andra segrar togs med små medel utan yviga drivningar.

  2. Drömmer jag om jag påstår att Harald Grendel körde Sea Cove på exakt samma sätt, dvs i 50 meters splendid isolation, i Prix d’Amerique-helgens amatörlopp 1992, men blev diskad p.g.a. orent trav? Som ett test inför vad sim komma skulle?

  3. Sea Cove är det enda PdA jag sett på plats och självklart hade man lirat vinnare på honom, 8,5 ggr pengarna och man hade nästan tjänat hem resan!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar