Jag skrev en krönika en gång. Ja det har liksom blivit några genom åren vid det här laget; och som skulle skildra det allt igenom rätt tröttsamma tillståndet med att … oavsett hur mycket någonting hyllas vid ett visst läge, under en viss tid, så kan man alltid liksom ge sig hela in i alla tjutsningar på att det någon gång, om det så är Daniel Redén eller Matteus Lillieborg just i detta nu … också ska skjutas ned.

Om personen så bistår med exakt samma egenskaper. Om så Daniel kvalar in FEM hästar i PdA om tre år och lägger ut exakt samma typ av filmmaterial på twitter (bilden) som det just nu – med all rätt – tokhejas på och Matteus fortsätter med exakt samma blandning av charm och förmåga att få ut saker ur en intervju och andra grejer som hen eller hen gjorde när den inte kunde få nog av klappar på ryggar och överväldigade texter.
Det är så vi ofta, ofta funkar; ett lunchställe som är det bästa vi sett maken till på dag ett är – trots exakt samma biff stroganoff – världens avskum ett år senare.

Och min krönika fullständigt dröp av ironiska inslag; det var så det rann ner i kaffekopparna från papperet (papper, bara en sån sak!) på den sidan där den var tryckt (tryckt!). Så tydligt var det. Tyckte jag.

Likväl var det en läsare som en stund in på dagen ringde och från djupet av hela sitt hjärta tackade mig så till den milda grad att jag var det bästa som överhuvudtaget hade beträtt denna jord. För äntligen, äntligen var det någon sa ett sanningens ord om den här j-la Micke Nybrink. Som var ett av exemplen jag gav, jag nämnde till exempel också Halmstads båda banmästare i texten (och som också missförstod, för övrigt!).

– Ja, tack så mycket, sa jag, och fortsatte: fast vänta nu, det kanske är så att du inte riktigt har…
– Nämen verkligen, jag blev så glad när jag läste, äntligen fick han den jäveln, det var verkligen på tiden att någon skrev ett sanningens…
– … ja det var just det, det var inte så det var tän…
– Tack så väldigt mycket! Du är bäst! ‘KLICK’.

Och så fortsatte det. Ganska frekvent ett tag. Folk hörde av sig. Och hyllade, eller sågade – nästan alla av helt fel anledning.

_____

Kanske var det lite i den här andan det blev för ST:s generalsekreterare Johan Lindberg i hans veckobrev förra veckan. Alla har vi nog erfarenheter från tillfällen där man efteråt fått klart för sig att det aldrig går att vara tillräckligt noggrann. Aldrig vara tydlig nog. Tillfällen då det går upp för en att det är väldigt lätt att andra tolkar saker annorlunda än man själv i stunden tänkt – och tyckt varit alldeles självklart. Totalt glasklart i ens eget medvetande. Just då.

Och Johan Lindberg var nog allt v-ä-l-d-i-g-t otydlig i sina rader förra fredagen. Det måste man tycka. Ändå tror jag, efter ett långt samtal med honom under gårdagen, att han är ärlig när han hävdar att han av många blev totalt missförstådd. Kring sina numera berömda ord: ”vi valde bort publiksffrorna”.

I det att han ville säga snarare var: att det rent pengamässigt under många år lagts resurser på andra saker än just på publikåtgärder; som teknik, teve och andra områden som varit i behov av utveckling. Och självklart prispengar, uppfödarmedel och bidrag.

Att ”välja bort publiksiffror” är alltså ingenting som klubbats eller kommit överens om; utan snarare ett tillstånd som man nu i efterhand kan konstatera att … det var så det blev. Och att det nu i och med att en del av pokalårspengarna – totalt 90 miljoner – är avsatta för publikförbättringar är dags för arenorna och banpubliken att komma mer i fokus. Sedan kan var och en förstås värdera vad som i realiteten är skillnaden. Men pengarna ansågs inte finnas … för publiken.

Vidare kan man såklart tycka att ST likväl gjort precis det. Valt bort publik. Att man borde gjort väldigt mycket annorlunda de senaste åren (och då tar jag inte ens upp andra frågor, som behandling av disciplinära frågor exempelvis), att ATG fått för stort inflytande på tävlingsstrukturen, V86 Xpress står ju till exempel liksom där det står, men jag känner att rätt ändå skulle vara rätt.

Att det trots allt kanske var så att många av oss misstolkade Johan Lindberg förra veckan.

Otydligt eller inte.

_____

En vecka senare, i nästa krönika, kände jag mig nödgad att i några korta rader smita in och förtydliga min föregående. Om att en och annan hade misstolkat den, att min uppfattning om till exempel Nybrink inte alls var att JAG ansåg honom vara helt tappad bakom en vagn.

På eftermiddagen ringde samme man igen. Han som ville göra mig till ensam kung över Jordanien, minst!, några dagar tidigare.
– Hur ska du ha det egentligen, du menar väl ändå fortfarande att Nybrink inte är klok. Nu skriver du att…
– … ja precis, det var det jag ville ha sagt förra veckan när du ringde; att det spelar ingen roll hur upphöjd man en gång är …
– Du gillar Micke Nybrink alltså?
– Jag försökte ju förklara hur det låg till förra veck…
– Du är ju fullkomligt rubbad i huvudet du. Inte vettig nånstans! Nämen du är ju inte klok.
– Jomen, jag … ‘KLICK’.

Henrik Ingvarsson

10 KOMMENTARER

  1. Liksom många andra gillar jag dina krönikor. I bästa fall är de raka spåret på krattad guldsand mot Olympens höjder, ibland förirrar de sig in i språkliga labyrinter i vandring mot okänt mål. Spännande oavsett vilket!

  2. Ingvarsson och Persson måste ju vara det mest udda paret som finns. Henrik kan ju inte gå en kilometer utan att ramla in på okända (och obegripliga) gränder medan Persson marscherar med sin militäriska disciplin raka vägen till målet.
    Jag föredrar det sistnämnda men ibland har jag även tålamod med Ingvarsson.
    Tack ändå för att ni finns!

  3. Jag förstår om Lindberg känner sig missförstådd, men eftersom de allra flesta saknar insyn i vilka beslut som tagits av vem, vilka val man haft och hur resonemangen förts så får man väl utgå från att ST/ATG medvetet valt att banpublik inte skulle prioriteras. Eller finns det någon annan tyst grupp av grå eminenser som beslutar saker om travet?

    ST måste börja förstå att det är DE som äger travet. Det är ST som bestämmer över travet. Det som ST gör är det som formar travet. Det går inte att hålla på och skylla ifrån sig, ansvaret är inte någon annans. Alla har för länge sedan sett att ST tycker det är viktigare med fladdriga positioneringssystem, flashig TV-studio, sena starttider och Xpress-trav än att ha banpublik. Johans filosoferande erkännande kom inte som någon chock.

    Är resonemanget om att spelpengar skall renovera publikplatserna verkligen rätt? Borde inte publiken själva, genom entréavgifter och att köpa mat, kunna finansiera sina utrymmen?

  4. Johan L är nog innerst inne en bra chef men tyvärr verkar han vilja vara polare med precis alla inom travet.
    Han borde börja ta strider mot bla ATG o stå upp för dom han företräder så kanske han kommer bli respekterad som chef.

  5. Det är svårt med text! Tolkningen ligger alltid i betraktarens ögon. Oavsett hur tydlig man själv tycker att man är så finns det alltid någon som lägger in helt egna tolkningar i det skrivna ordet.

  6. Skriver man inte *ironi* eller bäddar in fett med 😉 så KOMMER den ickeironiska generationen att MISSFÖRSTÅ. Det är en naturlag.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar