Jag ramlar över listan som döpts till ”stjärnornas maratontabell”, som ST lagt ut på sin hemsida i och med att en viss On Track Piraten ångar vidare, ångar vidare ja … för det är ju det han gör … precis hela tiden och utan avbrott och utan tendens till stopp och utan att nånsin vara dålig, aldrig aldrig nånsin, och alltid att han ger allt och att han ser bra ut, välmående och vältravande och livfull och med sitt vackra huvud, det där huvudet som dessutom alltid vill vara först.on-trackj-piraten-fd

Han är satan i mig otrolig, On Track Piraten.

Och nu alltså på plats 15 av de mest segerrika på rikstoton genom alla tider. Om nu ordet rikstoton får finnas längre, jag använder det hur som helst, det känns enklast, som översättning av V75-segrar och gamla V65-diton. Alltså triumfer på … rikstoton.

Och blir man glad av On Track Piraten så blir man ju inte det minsta mindre lycklig av att se de andra namnen på listan. Varm av alla minnen, alla lopp, av alla dessa individer, så olika och med varierande egenskaper och utseenden. Kanske blir man lite mindre bultande av att konstatera att man hunnit vandra så långt att man sett i stort sett allihop och de flesta av dess starter…

Som den väldige Tibur-sonen Emile, trots sin tendens till att se klumpig ut och sin storlek, så rasande startsnabb. Spår åtta på Jägersro en vintrig Arvid Stjernswärds-dag 1987 som den främsta minnesbilden; det sa bara pang till ledning och sedan obarmhärtig kontroll resten av loppet. Så maffig han var alltså.

Eller som Dream of Goal, lika väldig och imponerande han, han som tog ett steg när alla andra tog tre och jag kan fortfarande känna mig som en vinnartyp när jag tänker på att jag höll fast vid Dream of Goal den där Elitloppslördagen när alla andra skrovlade om hur fullkomligt klar Calle Karsk skulle vara från spets. Calle Karsk vs Dream of Goal?, jo jag tackar jag.

Eller Järvsöfaks (bilden), Svinten, Verner, Bork Rigel och Hallsta Lotus, förlåt att jag klumpar ihop er  image-1alla kallblod, men ni bara vann ju och vann ju, ungefär lika överlägset varje gång under … typ … varsin storhetsperiod och så Scandal Play med sina Olympiatrav och Silverhästar och allt var det var, vilken utstrålning han hade och Victory Tilly på tal om aktion, den mest perfekta vi kanske någonsin sett och även om man någon gång kunde vara unknowntrött på att han alltid släpptes till ledningen så minns man ju numera bara just den där aktionen, den där fulländningen, perfektionen i att ta sig fram på en travbana, och så för egen del kanske den där gången när han faktiskt INTE ropades fram till spets; den soliga Derbylördagen när Herr Jägermeister svarade ut honom, och ett av de största och mest oväntade och mest spontana läktarvrålen jag hört och deltagit i på en travbana uppstod, när Stig H och Victory Tilly satte kniven i Herr Jägermeister 500 meter från mål – och bara försvann…

Eller Callit (bilden), med sin styrka och speed i smått religiös symbios, Baron Pepper med Stig H i joyride (sorry), Acclaim som alltid kom längst ut i banan och sådant älskar man ju, Etain image-2Royal som typ aldrig kom odiskad till mål i Frankrike men vars styrka gjorde att han skuttade in snudd på 15 miljoner i Norden, och vann 18 lopp på V75. Eller Rival Damkaer som framförallt får mig att minnas journalistkollegan Mats Olsson, skåningen som försvann ifrån oss alldeles för tidigt och onödigt, och så Triton Sund som ju inte hade det lättaste av alla hästar på denna jord att ta sig fram, men som kompenserade allting på att han VILLE göra det. Ta sig fram alltså.

Och så Legolas då. Han, den oansenlige, den så märklige, den lille sköre som knappt hade en enda förutsättning i hela världen, men som alltid ändå vann. Det är så vi minns det, imagehans första år i karriären. Den obesegrade, lopp för lopp, klass för klass, hela Sveriges omslagspojke och Carola och VM och Lasse Kinch på rosslig P3-lina från Roosevelt i den varma augustinatten och så Speedboat på Dannero – och Åby Stora. ”Hästen som ingen har trott på, och titta så fort han går – och det räcker dessutom till seger”, som Thomas Simsons referat lyder och som jag hört hundratals gånger från ett fullsatt Åbyfält i september 1983.

Legolas. Han som alltid står där med ett kapitel för sig själv.

Och ja, tänk vad lycklig man kan bli med hjälp av en lista med några hästnamn en helt vanlig decemberonsdag ändå.

Henrik Ingvarsson

Fotnot: Duke Iran, Grande Frances och Dialekt har jag trots allt aldrig upplevt… Men jag antar att en del av er läsare har! Fältet är som vanligt öppet…

Foton: KANAL75

12 KOMMENTARER

    • Jag utgick efter den aktuella rikstotolistan. (men förstår 🙂 ).

      48 segrar: Järvsöfaks
      32 segrar: Svinten
      27 segrar: Callit
      25 segrar: Bork Rigel
      24 segrar: Duke Iran
      23 segrar: Dialekt, Dream of Goal
      22 segrar: Verner, Rival Damkaer, Scandal Play, Victory Tilly
      21 segrar: Al Joe, Baron Pepper
      20 segrar: Legolas
      19 segrar: On Track Piraten
      18 segrar: Grande Frances, Emile, Acclaim, Etain Royal, Hallsta Lotus, Triton Sund

  1. Det är många som vill göra anspråk på epitetet Järnshästen, men nog är det Duke Iran som man brukar mena. 145 starter och över 100 på plats! Och då räknar vi in Elitlopp och annat. Jag minns att Stig H inte vågade ställa av eller träna ner honom. Han visste inte om han skulle få igång honom igen och därför tävlade han året runt med ständig form. Att få stryk med näbben av giganterna Hadol du Vivier och Eleazar i Elitloppet är inte kattskit. Misslyckades i aveln och är väl därför nästan bortglömd som en av de stora. Men det är han – Den riktiga Järnhästen.

  2. Mkt bra skrivit Ingvarsson o kul nostalgi lista för mig som börja med trav som 9-10 åring 76-77 med första favorithästen StigHs svarta Duke Iran i spets som ofta tampades med Grande Frances o Ulf Nordins märr Dialekt som man såg vinna på Sundbyholm+Berth Johanssons spurtstarka Al Joe m fl.
    Emile är väl snyggaste-startsnabbaste hästen man sett live?

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar