Det blir en jätteskandal där, en jättebomb som briserar och en fransk tränare med massor av svenska hästar i sina stallar och som härjar i alla nordiska storlopp och de vinner dom ofta dessutom, ja den tränaren fastnar i princip med precis hela kroppen i syltburken och alla blir jättearga och besvikna och ledsna och kanske till och med att vi skriker – ALDRIG MER.

Och det blir nya fall här, med flera – stora dessutom – tränare inblandade och med samma ämnen som vid jätteskandalen och så blir vi förbannade och arga och jätteledsna igen.

Det ryktas om 40 fall där, 27 här och ytterligare rykten där.

Ja, hur ska vi hantera allt? Hur går vi vidare? En stund efter att vi har skrikit ”aldrig mer”.

Visst känner många av oss i sådana lägen att det verkligen räcker nu. Att det får vara nog. Vi tappar åtminstone sugen, får problem med trovärdigheten. Som med friidrotten tänker åtminstone jag, vad och vilka kan vi egentligen lita på, vilka är rena på riktigt, och de som går fria … är DE rena, eller ligger de bara steget före och har hittat ämnen och medel som ingen känner till och som inte märks eller syns? Som inte ”finns med på listan”, som det brukar heta just i friidrotten eller för den delen i skidåkningssurret.
Och är vi ett dugg bättre själva, här hemma? Kan vi vara helt säkra på det?

Ja, visst är det så det blir lätt att känna. Och tänka.

Och likväl studsar allting bara vidare. Vi kanske loggar ur för en eftermiddag och kväll och en ytterligare förmiddag på det.

Men tävlingarna tar som sagt ny luft. Som om ingenting, åtminstone väldigt lite, har hänt. Tränaren med jätteskandalen får till och med han köra på. Det fortsätter liksom rulla, dag ut och dag in. Jag själv klipper fortsatt helt ogenerat och ganska oreflekterat in trikoloren-vinjetten i vår podd varje vecka (ja, när vi inte tar uppehåll förstås…), Lennart fortsätter prata om de franska loppen och det så underbara vintermeetinget, det där som ”räddar oss” varje år den här tiden, när sporten, den mest finsmakiga, står på vila på våra breddgrader, ja vilken tur att vi har ”grodätarlandets underbara lopp” den här perioden, eller hur vi nu uttrycker det och brukar säga – och så är det ju verkligen. Och har länge varit. Media fortsätter skildra och skriva om och visa de franska LOPPEN. Det puttrar som sagt på. Plattan skruvas på så pass att grytan fortsätter sjuda.

Kanske tvekar vi en aning innan vi lyfter på vårt bärbara lock. Funderar ett – kort – ögonblick. Innan vi skriver in lösenordet.

Ja, för till sist går vi likväl in. Trycker in Vincennes på vår snitsiga mac, hör hur hovklampet lionel-bold-eagle-prix-de-bourbonnaisfrån den där kolstybben som ALLA svenska hästar som åker ner sägs trivas så ypperligt på söker våra öron igen, lyssnar till de franska kommentatorerna de flesta av oss inte begriper särskilt mycket av.

Och så fin han var i går Bold Eagle.
Och satan i alla gator som han spurtade, Voltigeur de Myrt.
Och som vi alla längtar till Prix d’Amérique.

Och vi gör det nästan helt på riktigt, så också jag.
Snudd på ogenerat.

Ja, allt är nästan som vanligt.

Henrik Ingvarsson

5 KOMMENTARER

  1. Det är väl så samhället fungerar idag. Polariserat och det mesta är svart eller vitt. I alla fall vad gäller offentliga åsikter och utspel. Däremellan finns det en grå verklighet. Många av de som offentligt skriker Aldrig mer! kanske skulle välja en annan väg om de fick chansen och själva komma undan med det. Det är nog därför det är mer ord än handling i dagens samhälle.

    Det var ju inte längesedan Lionel var dopad (även om det inte är hästens fel) och tidigare idag fick han en hyllningstext här. The show must go on!

    Som en känd travtränare som ofta hyllas här och i annan media brukar säga. ”Folk vill bli lurade och då måste man ju ge dem vad de vill ha…”

  2. Merparten kan nog relatera till den texten. För ett fåtal var det en käftsmäll som knockade travintresset totalt. Vi ser varje vecka hästar som är 60 meter bättre i jämförelse med veckan innan. Varje insats, oavsett tränare, som nu överträffar förväntningarna kommer att bli misstänkliggjord. För Svensk Travsport är den spelaren eller hästägaren förlorad.

  3. Har ju pagatt i alla tider men nu focuseras det mer o mer pa plageriet av hastarna vilket da doping ar.
    Visst kommer ut efter 14 dagar 60 meter battre an tidigare ?! Ar det MIRAKELTRANARE som fatt nya ide’er?.Nej,det ar medlet i sprutan eller var det nu ar for dopingpreparat de sysslar med.
    Men det kommer ju alltid att morkas in i det langst har i SW om vara tranare,bade amatorer och proffsen.
    Skulle allt komma upp till ytan vore ju travsporten DOD.
    Det ar faktiskt detsamma med alla tvaaringar som stalls fardiga for tavling,dessa ar jusa upp pumpade pa steroider sa de ser ju ut som fullvuxna individer dvs den Americanska modellen!!!!

  4. I morgon skall Jörgen Sjunnesson köra sju hästar, exponeras i TV på bästa sändningstid och han kör flera hästar med riktigt bra chans att vinna så att man får se honom sitta och le in i TV-kameran. Det finns några tjejer i vårt land som inte kommer att titta då, som inte orkar se den där människan som sextrakasserat dem. Tyvärr kommer de att vara ganska ensamma i att vända TV-rutan ryggen. Alla andra kommer att spela precis som vanligt, man kommer visa provstarter och värmningar, klippa in intervjuer etc som om ingenting har hänt. I både TV-studio och Livestudio kommer samma glada röster som alltid presentera travet under ett antal timmar med fokus på om Speedy Brunte klarar av att gå med dojor, och om Utah Brunte skall ha norsken på eller inte. Som om ingenting har hänt.

    Tjejerna sviks på så sätt ännu en gång. Förövaren tävlar på som om ingenting har hänt, the show must go on, och aldrig mer kommer någon tjej att bry som om att anmäla sådant här. Det hjälpte ju inte alls. Och inte blir vi fler i sporten av det här heller, tvärtom. Men man har visst ordnat ett nytt traktoravtal istället…

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar