Racoon var den första upplagan jag vill minnas att jag såg.
1986.

En tisdagkväll, alltid på en tisdag ju, i synnerhet då och trots allt ganska mycket fortfarande.
Jägersro. Alltid på en tisdag.

Milan Reljanovic (bilden), en av de unga intressanta på den tiden, tog alltså hem Uppfödningslöpningen det året. Med sin Racoon.milan-reljanovic-framfor-hastbuss
Jag måste erkänna, det är inte utan att det vissa dagar är lätt att glömma bort varför man håller på med här, varför man i grunden bryr sig så mycket om travsporten. Tycker om den så himmelens mycket. Det är lätt att tappa bort själva grejen, hjältarna, huvudaktörerna … mitt bland alla konstiga och omöjliga och sunkiga affärer som delvis har förlamat åtminstone mig den här hösten.

Hästarna. Hästarna och åter hästarna. De som ger oss upplevelserna! Utför prestationerna. Ger oss minnena. Historierna. De som får det att knottra sig längs våra armar och ryggar. Ja, även de som kanske inte får det. Kan man ju minnas. På olika vis.

Jag har i alla fall mångt om mycket tappat bort dem ett tag. Och jag tror inte att jag är ensam om det. Det är så mycket annat stök och bök och glädjedödare som likt en hindrande låst gigantisk port står i vägen och ibland önskar jag att jag vore en sådan som kunde vända blad på en blinkning och bara traska vidare. Så som den mesta annan media i veckan; en kort notis om Jörgen Sjunnesson och attskarmavbild-2016-12-02-kl-08-49-22 avstängningen är hävd och inte mer med det och inte blott en enda reflektion eller uppföljning – vända blad och så kör vi igen. Nya tag, gubbar!

Nu pratar vi inte mer om det här. Nu sopar vi. Som vi brukar liksom.

Ja se nu förlade jag dem igen. De som betyder något. Som Super Sessan som för Ingemar Bok vann på 1.19,3/1.640 meter volt ett par år därpå; i en annan tid, en annan värld. Fortfarande kan jag få de där bilderna framför mig när jag tänker på Svensk Uppfödningslöpning; just precis Super Sessan, lite rultandes omkring i ledningen som de bebisar de verkligen var på den tiden, tvååringarna. Inte de snudd på fullfjädrade tävlingsindivider de utstrålar att vara numera. Sedan kom Trophy Ås på 1.15,5 ett tag senare, Sarah Palema för Staffan Nilsson och så Lutfi Kolgjinis alla triumfer i en fullkomlig dominans under en räcka av år och sedan dundrade Denim Boko in och knattrade runt på 1.12,9 år 2012. 1.12,9!

1986 fick Super Sessan 100.000 för segern. Ifjol – och i år tar vem som än vinner förutom den enda ickepremiechansade Dats Caballo hem samma summa – roffade Gareth Boko åt sig 1,4 miljoner…

Det har hänt lite med Svensk Uppfödningslöpning om man säger så. Sedan Racoon och Super Sessan.

k75-3885-jpg-578786

Jag har faktiskt inte ens tagit del av kvalen inför årets final, apropå att tappa bort det viktiga i sporten. Jag kan bara konstatera att det måste vara en fullkomligt sjuhelsikes upplaga när en individ som Vanquish Kronos – som jag läst på sina håll – är rankad trea. De allra flesta tror att Svante Båths S.J.’s Caviar-son Coin Perdu (bilden ovan), som redan vunnit på 1.13,0, ska plocka hem slaget och en slags känsla – vad den nu är värd – är att det nog kan vara den bästa version av löpningen vi skådat. Jag vet att Lennart Persson till exempel är ytterst förtjust i Hot Chocolate, som ju inte var några mil efter storfavoriten Coin Perdu i uttagningsloppet och nu blott (?) är en storskräll…

Vi får helt enkelt se på lördag. Och sedan historiskt titta i backspegeln igen om några år.

Och i det försöka fortsätta att alltid, alltid se och minnas hästarna.

Henrik Ingvarsson

Foto, Coin Perdu: KANAL75

4 KOMMENTARER

  1. Sporten har tyvärr hamnat i skuggan av spelet. 90% av all tv och media (atgstyrd) är spelfokuserad. Den orgie i lopp vi matas med under alla dagar och dygnets timmar i liveformat i kombination med att samma stortränare och hyrkuskar tar hemma alla större lopp har för mitt vidkommande gjort travet betydligt mer färglöst och mindre intressant idag jämfört med för 20 år sedan.

  2. Var lite fel i din text
    Super Sessan vann 1988, hon fick 50 000 för segern. Hon sprang på 18.8
    Kommer aldrig glömma den kvällen då vi ägde Super Sessan

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar