Jag var sexton, hade långt hår i nacken; och vi hade samlat längre än alla böcker i världen, sålt julgranar i snöyra, stått och skämts på en stadsteaterscen i nåt som nån knasboll i en slags försköning utan motstycke döpt till modeuppvisning, vi hade sålt lotter till hela norra Europa, ja och lite i mellan-regionerna också och bakat och donat och sålt bullar och chokladrutor till all och evig förbannelse. Såklart även emellanåt haft rasande roligt på vägen, tonår till trots.dsc_0041

Och när vi väl äntligen var där haglade givetvis nionde-klass-förehavandena; det togs första fyllor i hettan, fyllor som en stund senare kom ut i gränderna, nån blev efter alla dessa år plötsligt kär i nån och nån bytte rum med nån och efter den veckan skulle vi efter nio långa år skiljas åt som vinden. Det här var de sista flämtande andetagen av en evighet.

Och jag – jag blev förälskad för alltid.

I en stad.

Förälskad i de trånga gatorna. I de breda gatorna.
I det slitna, ruffiga. I all skönhet.
I Tiberns skitiga vatten, i Tiberns på samma gång storslagna prakt mitt i staden.

Det var allt på en gång. Så mycket. Så starkt.

Och 31 år senare, trettioett satan i mig, består den. Jag har aldrig kommit mig för att räkna antalet gånger jag varit här, men det borde vara halvvägs till hundra vid det här laget.img_2963

Det är en kärlek som aldrig falnar; även fast jag i min turistfobiska fånighet numera håller mig allt längre ”ut” i innerstaden, ibland utanför den också.

Och jag minns det fortfarande som i går när jag och en annan travfrälst i klassen stod i en tabacchi- och totocalcio-affär och lyckades hitta någon som dels kunde förstå vad vi sa, dels förklara vägen till – Tor di Valle. Travbanan i Rom. Skulle jag lägga en dag eller två uppe på vinden skulle jag nog hitta lappen från 1985 som en vänlig herre tog sig tid att plita ner; med en pyramid, för att peka ut stazione Piramide (eller Roma Porta S.Paolo) som vi skulle ta pendeltåget ifrån, ditritad.
img_2980Ostiatåget, det som går mot – och slutar vid – stranden vid medelhavets kust några mil västerut.

Och det tjatades på klassföräldrar, bearbetades, las pusselbit för pusselbit, togs till knep för knep, och till slut så fick två unga pojkar i detta tidevarvs snudd på fullkomliga onårbarhet faktiskt lov att ta sig ut själva i Romnatten. Via buss från Trastevere och Ostiatåget från
Testaccio satt vi där plötsligt; på den väldiga utomhusläktaren i den varma junikvällen och med Björn Lindblom och Leif Berggren i startlistorna och ute på banan och allt kändes exotiskt som vore man i himlen. Eller åtminstone halvvägs dit.

I förra veckan var jag på trav igen. Men inte på Tor di Valle. 2013 tog il trotto i Rom nämligen adjö från denna plats; ironiskt nog för att bereda plats för mitt fotbollslag AS Roma och deras (tilltänkta ska tilläggas, det lär liksom ta ett tag och som bilden högst upp visar är det inte alla som vill ha den…) nya stadion. Jag tog i och för sig en tur även dit en dag förresten; i hopp om att i bilder kunna dokumentera en historia, en plats som snart inte finns längre, men en vakt (en ytterst trevlig sådan förvisso, precis som de flesta italienare) satte stopp. Inga obehöriga fick beträda området. Blott på håll kunde jag se läktartaken, fantisera om anorna, få upp minnena från tidigare besök i huvudet. Och så här ser det ut i anlutning till anläggningen numera.

img_2972

440 dagar senare, efter Tor di Valle-avskedet, klev travet in på galoppbanan Capanelle i en annan del av staden. Och blev Roms Jägersro, en kombinerad trav- och galoppbana. Förra onsdagen, en fin och ljummen i november och efter knappt tio minuter på ett annat lokaltåg från Termini, den stora järnvägsstationen, grep jag tag i en ledstång, ställde mig upp, lyfte mina fötter och satte på mig solglasögonen. Och klev ut på stazione Capanelle. Några minuter senare in genom portarna till banan.

img_2821

Det var inga fantastiska lopp. Inte alls. Klent besatta och ingen vidare klass och Giampaolo Minnucci som jag antar satt och drömde om Varenne-dagar var det mest namnkunniga vi få stackare på publikplatserna fick oss till livs. Med italienska mått mätt smått usel mat på restaurangen, nästan på en nivå jag inte trodde var möjlig i detta land, och för er som tycker att hästarna är långt ifrån på Jägersro är det i Malmö på ”klapp-och-gos-avstånd” jämfört med Capanelle; som fjärde bana inifrån som travovalen ligger. Ja, ser ni nån häst där borta…

Men det blev en ny bana att pricka av. Ett första besök på Capanelle; och för en ”läktarbyggnad-sucker” img_2828som jag en njutning att se och kliva runt skapelser som denna.

En ny bana, men märkligt att inte ta Ostia-pendeln ut. Att åka till travet i en annan riktning, med ett annat tåg.

Märkligt att Tor di Valle är ett minne blott.
Och att håret i nacken – förvisso tack gode gud – är detsamma.

Henrik Ingvarsson

EN KOMMENTAR

  1. Sorglig historia, den Italienska travsporten. Såg bilder från San Siro för ett tag sen, var svårt att ta in och förstå hur den fina banan nu var igenväxt och förfallen.

Lämna ett svar till Peter Avbryt

1000 tecken kvar