Foto: PEO PLOFF

I förra veckan skrev jag på denna sajt en text om det här med makt.
Och i synnerhet – eftersom det 2016 fortfarande framförallt är de som innehar den – män med makt.

Denna torsdag i det mest snörika november i Stockholm på över ett sekel och sedan mätningarna startade känner jag – tyvärr – att det är läge att följa upp den. Vi kan kalla det för del två om vi så önskar.

För ännu en gång: i travsporten, hur ser det ut där? Hur ligger vi till, angående makt. Och män med makt. Strukturer.

På vilken nivå befinner vi oss, jämfört med … hur ska vi uttrycka det … övriga samhället? I ”den riktiga världen”.

När det gäller patriarkat, jämställdhet, hur vi ser på förhållandet mellan kvinnor och män.

Om jag ska vara helt ärlig.
Ibland kan jag känna att travet fortfarande närmast befinner sig på en slags grottnivå. Vi ligger i alla fall inte i framkant, det kan ingen hävda.

Vårt avslöjande idag; om den kände kusken som i flera fall utsatt i synnerhet yngre kvinnor för upprepade, till och med mycket upprepade, sexuella trakasserier och ofredanden är såklart mångt om mycket en del av en sjuk människas verk.

Man kan givetvis se det som en enskild händelse, enskilt fenomen. Det kunde hänt var som helst. Och gör också så. Alldeles för ofta.

Men samtidigt också, och jag kan inte hjälpa att jag känner det, kan man se det som en del och röd tråd i en verksamhet där det sedan evigheter finns en struktur där män bestämmer. Där män dominerat i alla tider, där kvinnor länge inte ens gjorde sig besvär eller ens fick göra det, där den första kvinnan som körde i ett Prix d’Amérique var vår egen Helen A Johansson år … 1995!Ina scot i Pda
En värld där män styr, där kvinnor i olika grader varit tillbakatryckta, spelat andrafiolen, ja travsporten har kort och gott varit en jargongens männens värld. För att uttrycka det lite hafsigt och burdust: ett ställe och rum där ”kvinnor ska veta sin plats”.

I en värld där jag upplever att det fortfarande existerar en omedvetenhet.
Jag är exempelvis ganska övertygad om att ”dagens kusk” inte är den ende i sporten som tycker sig ha, hur ska vi uttrycka det, rätt att ta sig friheter.

Det händer ibland att jag kallas för bakåtsträvare. Kring travsporten. Detta eftersom jag exempelvis på sikt inte tror att det här med Xpresstrav kommer att vara av godo, och beklagat mig över detta. I omgångar. Att jag anser att publiken, hästägarna, måste tillbaka till banorna för att sporten i en framtid ska kunna överleva.
Kortsiktigt kanske en tevesändning med lopp som startar en gång för varje blinkning är toppenhejigt, men när inte längre en endaste käft hasar sig ner till staketet och hör frustandet vid bankanten ute på arenorna och man inte ens behöver låsa upp grindarna; ja den dagen – och gudarna ska veta att vi är ganska nära – vill inte jag vara med något mer… Och inte många andra heller, är jag som sagt rädd.

Men i övrigt i denna sport, och i andra delar av den, ser jag mig åtminstone inte helt sällan som en som fasen i mig går i bräschen. En – håll i hatten – hejdundrande framåtsträvare, en på barrikaderna snudd på. Och en smula ensam i, vad ska vi kalla det, ‘travsportens feminism’. Och ni får förlåta om jag här förhäver mig en aning.

Visst, det har hänt en hel del de senaste åren; med fler kvinnor i loppen, fler kvinnliga tränare, montésporten har inneburit fler aktiva tjejer, i grund och botten sitter vi inne på en sport med förutsättningar att bli helt jämlik, ja smått UNIK på det sättet och därmed med helt oanade möjligheter.
Men … där det i något som kallas för verklighet fortfarande finns massvis att göra. Och då uttrycker jag det ganska försiktigt.

För mig hänger liksom … om inte precis allting … så väldigt mycket ihop. Allt från de bakåt i tiden grundmurade sunkna värderingarna, via det som jag tog upp förra veckan; tunga ägare, tränare, styrande där i stort sett samtliga är män; män som styr män och som klappar andra män om ryggen … till att fortfarande anordna tillställningar som Dam-SM och andra separata damlopp, som om någonting 2016 tydde på att kvinnor skulle kunna det här yrket sämre. När det inte finns någonting som talar för ett sådant faktum. Även publika, stereotypa ”tjejkvällar” måste jag erkänna att jag har en smula svårt för.

Det känns omodernt. Jag tycker det. Det kan såklart tyckas jätteoskyldigt som enskild företeelse och säkert finns det tillfällen som funkar alldeles utmärkt och går ”utom toton”, men som fenomen i allmänhet och som del i helheten? Hörde jag bakåtsträvande? Det är åtminstone inte rotation medsols.

Och allt detta, alla delar, formas bit för bit ner i en balja som blir till en sammanlagd struktur som vad vi än säger fortsatt sitter ganska grundmurat fast och även om det tar sig framåt går alldeles, alldeles för sakta.

För allt hör ihop. Eller i alla fall väldigt mycket.

Och jag tycker faktiskt att det är läge att vi skärper till oss.

Henrik Ingvarsson

Foto övre bild: PEO PLOFF
Foto undre: KANAL75

11 KOMMENTARER

  1. Heja du! Jag håller med om ”tjejkvällar” Varför då? Och allt detta med tjej började I princip när Vasaloppet blev öppet för alla med rätt ålder. Sen kom Tjejtrampet Tjejmilen TjejVasan ”Tjej-You-Name-It” Lopp som egentligen inte är direkt ngn tävling. Dam-SM i trav Varför då? Varken ridsporten galoppsporten körsporten voltigen etc har ngt specifikt för damer. Vad jag vet är det enbart travet som har dam-ngt inom hästsport.

  2. Hållt helt med! Bra skrivet!
    Jag började på trav när jag fyllde 7 år o fick en cykel!Och en dag när jag var ute på tur( fanns inte så mycket trafik på den tiden!)hamnade jag Solvallas stallbacke! O där fastnade jag för gott! Och det kom att kosta min pappa mycket pengar när han hämtade mig där.Men det är en annan historia!
    70 år av trav! Travet har många trogna in- tressenter! Jag gillar era reportage/reflektioner!
    Det var på flera men inte alla sätt bättre förr!

  3. Det mest ”spännande” är väl ändå att någon sitter och förlöjligar de faktum som beskrivs. Donald Trump hade garanterat blivit vald till president för svensk travsport årgång 2016, och för det borde travsporten skämmas lika mycket som många amerikaner gör idag, inför världen utanför.

  4. Jämställdhet är svårt, särskilt för män. Ni har nu tagit upp två frågor som rör ämnet. Jag tänker på lärlingen och travkusken. Samma andas barn sprungen ur en struktur som kraftigt håller tillbaka kvinnorna. Lisa och Johan bejakar på ett positivt sätt problematiken. Gott så, men gör också något mer kraftfullt! Jag är absolut inte ute efter att statuera exempel, med de två nu aktuella personerna, utan vill mer se långsiktiga strukturella förändringar liknande de Lisa redovisar. Lärlingsloppen är bra där män och kvinnor tävlar på samma villkor. Ge detta lite mer uppmärksamhet och lyft fram andra goda exempel för att visa att det även i travet går att arbeta med dessa frågor så att det blir ett bra resultat. Långsiktigt tålmodigt arbete är det som behövs även inom detta område för att nå ett bra resultat. Mycket bra att bloggen tar upp dessa frågor. Fortsätt med det!

  5. Kanske återfinns könsstrukturerna lite grann även i travets egna TV-studio? Ibland funderar jag på om en kvinna, +50 med vardagligt utseende eller kanske rent av lite ”ful” skulle få plats där, oavsett hur kloka åsikter hon hade eller hur bra hon tippade?

    Nu är det visserligen kunniga och vältaliga tjejer man har i studion, men det kanske ses som lite spelbefrämjande att de dessutom råkar ha ”utseendet med sig”?

  6. Könsstrukturerna går igen överallt så varför skulle travet vara fredat? Se bara på det senaste presidentvalet. En del förklarar ms Clintons förlust med att majoriteten amerikaner kan se en svart man som president, men aldrig en kvinna. Sant eller falskt men glastaket är bister verklighet för de allra flesta yrkeskvinnor.

    När det sedan gäller ert senaste avslöjande är gubbsjuka inget nytt eller unikt för travet. Det är inte ens unikt för gubbar längre. Vet inte om det är i jämställdhetens namn men det skickas även oönskade bilder på kvinnliga kroppsdelar till unga killar som inte har bett om att få se dem. Omdömeslöshet verkar inte vara könsbundet.

    Inget fel alls på tjejkvällar? Kanon att får 5-6 ggr i vinnarodds på bästa hästen när den med gulligaste namnet (eller snyggaste kusken) spelats till favorit.

    • Håller inte med om att det här kan avfärdas som vanlig gubbsjuka, men det kan bero på att jag sett fler skärmdumpar på SMS som är betydligt grövre än de som visats i denna blogg. Det här handlar om något mer än att tända på unga tjejer eftersom kränkningen i sig är så central.
      Tycker det är mer jämförbart med blottare och sådana som förr i tiden ringde upp kvinnor och stönade eller liknande, idag skickar de tydligen SMS. Det är inte gubbsjukt, det är bara sjukt. Han behöver hjälp.

    • ”Kanon att får 5-6 ggr i vinnarodds på bästa hästen när den med gulligaste namnet (eller snyggaste kusken) spelats till favorit.”
      Tänk om en man skrivit detta och hänvisat till den sötaste kusken… vilket ramaskri det hade blivit! Eller om det arrangerats enbart killkvällar, då hade tjejerna stått på barrikaderna och skrikit om ojämställdhet. Och detta säger jag i egenskap av kvinna.

  7. Ingvarsson, håller med dig om allt utom när det gäller tjejkvällar, som tjejer ägnat sig åt i åratal för att det är så kul. Så jag förstår den idén och tycker den är bra.
    Vill man ha fler tjejer till banorna så är det ett bra sätt.

  8. ”Det här får för helvete inte komma ut”. Hur många gånger har de orden yttrats i travets rum? Vare sig det gällt skattebrott, bokföringsbrott, svarta pengar, sexualbrott, extremt vidlyftig representation, misshandel, grisfösare, doping, fixade lopp, utländska spelbolag, rattfyllor, svindlerier och en hel del annat.

    Medelålders vita män använder samma taktik gång efter gång. Tysta ned, förneka, tryck på med all makt man kan uppbåda så att den som inte vill finna sig i ordningen ändå gör det.

    När travets värld är så korrupt att alla har hållhakar på varandra, så håller alla käft och spelar dumma.

    Det har blivit mycket bättre sedan Johan Lindberg och en yngre ledning på ST tillträdde. Det är ett mer modernt tänkande i sådana frågor, även om travet har långt kvar att gå. Fortfarande är det alldeles för mycket som för helvete inte får komma ut.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar