Blåbärsstigen i Karlshamn i början av 1980-talet. Mörkret som var på väg att sänka sig utanför fönstret i villaområdet; ett försiktigt vemod i novemberdiset och den tidiga lördagsmiddagen som var avklarad sedan någon timme.
För övrigt alltid kokt torsk med pepparrotsås och kokt potatis och kanske med chokladpudding och grädde till efterrätt. Om man hade riktig tur.
Och så ett lite senare så kom den. Så kom det.

Veckans frälsare, signaturen som både då och nu fick och får huden att snörpas åt längs armar och rygg och liksom så välbefinnande och i en känsla av förväntan, fullkomlig tillfredsställelse och oändlig lycka. Numera som ett omtumlande minne av ruset.


Med V65-kupongen sedan ett par dagar inlämnad och sedan dess – ja, och inte före heller för den delen – inte ord om någons sista minuten-drag, skoryck eller jänkarvagnspremiär. Bara en stilla ro, i en sådan monumental kontrast till dagens virrvarr av information, givetvis på gott och ont.

Och till exempel inga datorer som kunde krångla några minuter innan inlämning och ställa hela lördagen och hela veckans analyser på skam.

Ja, för ATG hade ju problem i lördags. Det var givetvis illa. Illa som tusan. Inte minst för ATG själva, och såklart rasande frustrerande för den spelare som grundligt, in i märgen grundligt, just gjort sitt jobb. Vänt på alla stenar och – via beundransvärd ork – sugit in all sista information.
Och så kommer det – om ens det – upp ett snorsegt felmeddelande när det är dags. Tvärstopp. Långnäsa.
Usch.

Samtidigt, någonstans. Det hände i lördags, det kommer hända igen. Jag är för okunnig i olika webbkonstruktioner, datasystem och allt vad det är och hur ATG står sig kvalitetsmässigt kring det, men det är väl klart att det kommer att bräcka ner någon gång på nytt. När det är hård belastning. Ibland. Förhoppningsvis väldigt sällan, förhoppningsvis ännu mer sällan än så, förhoppningsvis blir ATG bättre.

Och som någon annan bloggare skrev i går. För mig finns det värre saker att bekymra sig för i travsporten.
Som till exempel att spelbolag och förbund så hårdnackat inte bryr sig om de verkligt travintresserades åsikter. Det är jag mycket mer oroad över. Oroad över att det kan stå oss dyrt i en framtid, i jämförelse med den kortsiktighet som nu genomsyrar besluten.

Det är värdelöst att systemet brakade ihop i lördags, såklart är det så. Visst har man varit med om datorstopp vid många tillfällen under alla travbesök på banorna genom åren. Garanterat var det saker som kunde strula på rivbongarnas tid, och säkert försvann det V65-postssäckar någon gång. Även om jag var förskonad.

Men så slog det mig. Vad som var vår tids haveri. Trots V65-inlämning på torsdagen, så fanns det ju ett liv på lina trots allt. Om man hade gjort ett vinnarespel … ja trots att man på den tiden egentligen inte kunde göra det i förtid och hemifrån, åtminstone inte vi riktiga bondlurkar som inte hade tillgång till depeschkontor som fanns i vissa städer … så fanns det ju ett sätt och knep.

Den rosa!106573

Inrikes rosa postanvsining! Där man helt sonika handskrev sitt spel; lopp, spelform, nummer, hästnamn – och betalade in sitt belopp i kassan på posten. Med postadress Åby, Jägersro, Mantorp eller Solvalla eller vad det nu var.
Och så skulle det alltså skickas, kommas fram i tid, matas in i tid, och alltså DEN väntan efteråt – om man nu hade lyckats lirka in kusen först över linjen förstås – på om det skulle komma hem något i brevlådan några dagar senare.

Och det var Ultimo H en gång, en favorit på den tiden. Stig i gul hästägardress. I en december-(eller om det var en november)gulddivision på Åby, och för att vara Ultimo H till jädrans bra odds, för en tonåring väldans mycket pengar … och man väntade och väntade – och visst, efter några dagar dök det upp en talong i brevlådan efter att man hasat sig hem efter skolan.
Med … insatsen tillbaka.

Den tidens – Tipsextraerans – snorsega felmeddelande.
Det är knappt så jag ännu har smält det.

Den rosa postanvisningen.
Den tidens datorhaveri.

Henrik Ingvarsson

4 KOMMENTARER

  1. Det var nostalgi på hög nivå. Minns själv ”hemmabanans” restaurang i början på 80-talet där lördagens V65 refererades ut i högtalarsystemet….ingen TV bild. Man fick helt enkelt se loppet spelas upp för sitt inre till referentens stämma. En hel del folk kunde det vara på plats emellanåt. Man fick hosta upp en 2 krona för varje spel man gjorde samt betala lika mycket i avgift när man hämtade ut den eventuella vinsten. Man kan säga som så… att det var inte lönt att spela en tia vinnare på Legolas.

  2. Jag råkade ut för att en postsäck inte kom fram, det var inte helt ovanligt, och då gällde det att ha ordning på karbonkopian med kvittot från posten .
    Man förstår att alla som var med då fortfarande är kvar i tiden då ingen information lämnades ut och ett ”stalltips” verkligen hade någon form av värde, enär det inte var analyserat i närheten av dagens hästsport.
    Men inget var det på den tiden, inte pokern, inte sportspelet, inte backgammon, endast schack.
    Svenska Spel hade inte ens koll på matchernas startdatum på sina långenspel, så man kunde få förgåva en 5oddsare att spika (trippeltvång) samt SS hade fullständigt noll koll på korrekta odds, så kunde vara helt spegelvända odds mot England och Tyskland.

  3. Klockan 18 på fredagar skulle liret var inne på på postkontoren.
    Men på ”stora” posten på Vasagatan i Stockholm gick det att lämna in till klockan 19.
    En viktig timme tydligen, ”alla” lirare var nämligen där och knåpade på sina system in i det sista.
    Det var roligare förr…..

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar