Det är ju som det är dessa dagar.
Man försöker knata sig upp.
Försöker skaka av sig. Tvätta, rufsa till sig.
Försöker hitta suget i sin travsjäl, ruska liv i sitt travhjärta.

Det är tungt, har varit tungt, det tror jag de flesta med någon som helst äkta kärlek till hästar; känsla och tro och hopp om en ren travsport känner och har känt de senaste dagarna.

Det gäller att hålla sig ovanför vattenytan. Ungefär så. Har det varit. Har det känts.

Men så plötsligt så inträffar något.
Plötsligt fanns hon där.
Dök upp, vecklades fram. Precis när man som mest behövde det så stod hon där. Som en frälsare så stor som knappt tidigare, åtminstone i min travkropp.IMG_2331

Hon kom liksom som det begynnande kärleksruset.
Vacker som minnet av en första lyra på skolgården när man var nio och de första vårvindarna infunnit sig.

Som på cykeln hem över Skanstullsbron efter en vinst, havets evighet eller som en Tottiskarv i Rom.

Delicious U.S.
När vi låg så långt ner vi kunde, kravlade i dyn eller på den sjabbiga asfalten så blåste du liv i sporten igen. Tände åtmninstone ett embryo till gnista.

Med den där aktionen du besitter, som vore den nedsänd från himlen. Med din mjuka, smäckra kropp, med din speed och lätthet vi aldrig sett maken till. I alla fall inte jag. Den som om du svävar fram. Som om du springer i konstant nedförsbacke.

Ja, de som har följt med på denna sajt och kan mig vid det här laget vet vad jag har för känslor för Delicious. Att jag tror att Daniel Redéns stjärna har minst lika hög kapcitet som Nuncio, att hon har minst lika stora möjligheter som Nuncio i ett visst Parislopp sista söndagen i januari, och att hon är – fullkomligt enastående. På alla sätt.

Delicious U.S.Jag har förresten ända sedan jag med långt hår i nacken och mousse på hjässan under den sista majsöndagen stod i solen på Solvalla 1988 sett Mack Lobell som ingenting annat i travvärlden, varken förr eller senare. Som något som aldrig skulle kunna gå att överträffa. Aldrig någonsin.

Och som lopp och dag betraktat kommer det nog aldrig att göra det heller. Men … om vi pratar häst, individ, kärleken till en sådan.

Så. Ja.
Jag är benägen nu. Jag är redo. Se upp i backen.
Aldrig någonsin tidigare har en enskild travhäst gett mig samma känslor som detta Cantab Hall-sto. Så som Delicious gör just nu.

Och som sagt. Precis när man som mest behöver det. Möjligen gör det förresten sitt till, när jag tänker efter.

Absolut. Självklart. Loppet i Eskilstuna i går (bilden nedan) var givetvis ingen match. Det var walk over, det var med tvåans växel och det var inget som helst mått på hur det ska gå i Paris. Nästa gång blir det stoeliten på Solvalla under Kriteriehelgen och sedan lär det bli färd mot Frankrike för att tampas i B-loppen och försöka lirka sig i det där startfältet den 28 januari. Det är då det ska bevisas, om nu något nödvändigtvis behöver bevisas.Foto: Martin Langels/ALNSundbyholm 20160913

Men sättet, herre gud sättet! Intrycket. Lekfullheten. Återigen; speeden, var det 1.05 över upploppet utan att det såg ut som hon överhuvudtaget tog i?

Lekfullheten, glädjen, lyckan, hela uppsynen av detta unikum till travsto.

Kära Delicios, som jag behövde dig i går.

Henrik Ingvarsson

Foto, Delicious: KANAL75

5 KOMMENTARER

  1. Njuter,som Du av den underbara Delicious men också i högsta grad, av Ditt språk, Din känsla, Din kärlek till hästen och trav när det är som vackrast och bäst. Tack…nu crawlar jag spänstigt på vattenytan igen… Det smekande vattnet i den ljumma insjön omfamnar mig i den mest brittsommar-sommar jag nånsin upplevt. Mår gott!

  2. Håller med dig Henrik viket rus av lycka man får i kroppen utav att se denna
    gudabenådade travare Man blir alldeles varm inombords som en lätt förälskelse
    feel good!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar