Framtidens hästägare diskuterades på Wenngarn i tisdags. Jag följde inte debatten men har förstått att det inte blev så mycket snack om just framtidens hästägare.

Åtminstone enligt Travrondens Lars G Dahlgren som i sin blogg hävdar:

”Wenngarndebattörerna sköt bom.”Lars G Dahlgren Grosbois

Dahlgren skriver att panelen gick vilse:

”Efter den korta pausen var man fullständigt vilse. Drivningar, monté och hur bra tv-folket presenterar travsporten i tv har väl ytterst lite med drivkrafterna, förutsättningarna, förväntningarna och kraven kopplat till och runt hästägandet att göra?”

Finns då ”framtidens hästägare”?

Självklart är svaret på den frågan JA. Nästa fråga blir då: var finns dom, och hur nås dom?

Svensk Travsport har gett travbanorna i uppdrag att ragga nya hästägare. Är det verkligen rätt väg att gå? Förvisso kan rekryterarna hänvisa till någon tränare eller uppfödare. Men är det inte dessa kategorier som själva skall försöka skaffa fram kunder, sina nya kunder?

Visst försöker uppfödarna att hitta spekulanter för sina unghästar, och visst finns det tränare som ständigt försöker locka nya hästägare till stallet. Ändå känns det som om det finns betydligt mer att göra.

Någon lär under debatten ha sagt att det är ”närheten till hästen” som lockar nya proselyter till travsporten.Sop kör häst

Det ligger, utan tvekan, något i det. Att få träffa en häst; Klappa den, gen den morötter eller äpplen skapar en lustkänsla som kan leda till ett verkligt intresse.

Frågan är bara hur det skall gå till i dagens stressade travsport. Hur många tränare har tid att ta hand om nyfikna, möjliga hästägare?  Att låta dom åka med på en långsamtur runt banan, eller i skogen.

Som jag själv fick göra en gång i tiden. Det var just den kontakten, med hästar, tränare och skötare som satte snaran om min hals.

Eller komma till en bana för att få köra en ponny som vi fick vara med om när Kajsa Frick bjöd in sina hästägare för några år sedan.

Idag finns knappast den tiden. Det skall tävlas morgon, middag och kväll. De aktiva flänger runt som hungriga vargar, parerar fartkameror och tuggar i sig någon form av snabbmat under färden.

Igår skulle Ulf Ohlsson köra en häst, som jag deläger, i Örebro. Drygt tre timmar tidigare hade han kört sitt sista lopp på Hagmyren. Jodå, Ulf hann fram, men det var inte med några stora marginaler.

Det ger en bild av hur det ser ut i dagens travsport. Finns det då tid att ta rekrytera och ta hand om nya hästägare?

#####

Vi var några få som satt och språkade under tiden fram till det första loppet i Örebro igår. Håkan ”Lillis” Olsson var en av dom. Och det var förstås han som ledde samtalet. Olssons inledde med:

”Det pratas hela tiden om att vi måste bli fler, måste vi verkligen det”?

Fler uppfödare, fler amatörer, fler hästägare, fler tränare.Håkan Lillis Olsson

Det kanske är en rimlig vision. Men om visionen spricker, då står vi där med en uppbyggd hybrid som vi inte har någon nytta av.

– Om vi inte blir fler, ja då måste vi väl börja skära ned. Färre tävlingsdagar, färre lopp, sa Olsson.

Och så var ”Lillis” på väg att säga: ”och färre…”, innan han bet sig i tungan. Jag fick då lägga till:

”Och färre banor”.

Olsson nickade instämmande samtidigt som både han och jag insåg att det är som att svära i kyrkan.

Jag har under mina år i travsporten lockat med mig kollegor, vänner, grannar och allt vad det kan vara, som delägare i hästar. Kanske handlar det om uppåt 200 personer. Människor som varit lite lagom intresserade av trav, som spelar V75 och som följer sporten i tidningarna och på tv.

Ibland har vi haft djäkligt roligt, då och då mindre roligt med hästar som blivit oplacerade eller ännu värre, blivit skadade. Sådant händer ju.

Vi har ofta åkt för att titta på våra hästar. Bilturer genom vackra landskap, turer i snöstorm eller olidligt regnväder. Sena kvällar, långt in på nätterna. Men oftast har det varit kul.Edge Boko och Pia

Idag ser det inte lika dant ut när hästar skall åka iväg och starta på förmiddagar, lunchtrav eller eftermiddagar. Vem har möjlighet att offra en hel arbetsdag för att åka titta på vår häst? Mer än jag som är pensionär.

”Närheten till hästen” har försvunnit så gott som helt. Vi ges inte ens möljlighet att åka titta på våra kusar när de tävlar. Vem vill då äga häst?

Till sist: Igår blev vår debutant sexa i ett treåringslopp i Örebro. Bland nio startande. För det fick vi in 5.500 i prispengar. Precis som sjuan och åttan. Alla utom en häst fick alltså pengar. Är det verkligen rätt väg att använda prispengar till? För mig känns det som konstgjord andning – även om jag naturligtvis är tacksam över de 5.500 kronorna.

LP

Här är Dahlgrens blogg

http://www.travronden.se/blogg/lars-g-dahlgren/wenngarn-debattorerna-skot-bom

4 KOMMENTARER

  1. Det är också dags att uppmärksamma polariseringen på tränarsidan. Hur många små och medelstora tränare har inte arbetat in och övertalat nya hästägare att komma in i sporten?
    Eftersom det numera blivit närmast en lag att handlingskraftiga ägare ska flytta hästen några gånger under hästens karriär, och då nästan uteslutande ”uppåt” till de mediekända tränarna, så har incitamentet att jobba in nya ägare i stallet blivit betydligt mindre.
    Och de stora tränarna har fullt upp, dom behöver inte (och hinner inte) jobba in nya ägare eftersom de kommer av automatik när hästen ”måste” flyttas.
    Minus i hästägarrekryteringen alltså – på två fronter.

  2. Det finns ytterligare en aspekt i rekryteringen av nya hästägare. Många travtränare har gjort en dygd av nödvändigheten och själva blivit hästägare i brist på riskvilliga hästinvesterare. Om jag ger en sådan travtränare i uppdrag att köpa in en häst åt mig som ny hästägare så blir vi därmed inte bara affärskompanjoner utan faktiskt även konkurrenter om prispengarna, om våra hästar råkar befinna sig i samma klass. Nu är givetvis de flesta travtränare rena som snö, men ”Caesars hustru får inte misstänkas” sägs det.

    Det hela är ju en förtroendesak, och litar man inte fullt ut på någon så skall man inte göra affärer (gäller även utanför travsfären). Men därmed går travet miste om en försiktig men intresserad ny proselyt. Med detta vill jag givetvis inte ha sagt att inte travtränare skall få äga häst, det är varken önskvärt eller genomförbart (det finns ju bulvaner). Däremot kanske frågan är värd att ta upp till debatt som ett tänkbart hinder i jakten på nya hästägare?

  3. Dideldun : Krönikan Linn skrev i fredagens travronden tar just upp travets förtroendeproblem. Den frågan du ställer är ytterst adekvat, enär travtränarna i dag äger över 30% av hästarna som tävlar. Således inte professionella tränare, utan alltmer att betrakta som privattränare eller amatörer, då de i allt större utsträckning har en hästägare eller möjligen ett fåtal samt övriga hästar ägs av tränaren.

    Således är dagens proffstränare oftast såväl hästägare, uppfödare, tränare och hästhandlare, inte helt enkel situation naturligtvis. Speciellt som några dessutom också gillar att spela på toton och internetspel.

Lämna ett svar till J-O Avbryt

1000 tecken kvar