”Jag kan typen”, sa den strulande haschrökande Robban (innan allt i Staffan Hildebrand-anda såklart löste sig) i filmen G på 1980-talet, en film som man liksom fortfarande inte vet vad man ska tycka om. Outhärdlig och oemotståndlig på samma gång på något besynnerligt vis. Fortfarande, drygt 30 år senare om man råkar snubbla över den.

Och vi, vi kan sorten. Vi i travsportspelarbranschen, och då är jag – ska sägas – en kund som ATG knappast är särdeles tillfreds med. Det går allt längre mellan speltillfällena, och även om jag skulle råka snubbla rätt vid något tillfälle, så kan det gå åtminstone minst en vecka även då till nästa gång. Knappast vad spelbolaget – som nog möjligen hellre såg att man ramlade in på närmsta låtsashästlöpning – önskar.

Men, men. Även jag spelar som sagt då och då. Och har gjort det mer än så under åren.
Och – kan sorten, kan typen.

Bongvisarkenneth, som vi kallade det på Travrondens redaktion när det begav sig. Den typen.

DEN jobbige fan helt enkelt, den som alltid ska hävda hur nära det var, alltid har otur, alltid skulle gjort si och så och hur kunde han välja tredje inner när andra ytter var ledigt och min häst hade ju vunnit hur satans lätt som helst om han stått på benen!

Den som alltid ska visa upp sina bongar.
Sina torskbongar, sina kolla-hur-nära-och-vilken-makalös-otur-jag-har-bongar.

Och så kommer jag på. Såklart.
Att vi – mer eller mindre – har det i oss allihop.

För ibland m-å-s-t-e det bara pysas ut. Ingen vinner hela tiden, inte ens ofta, inte ens tillräckligt ofta, ingen vinner liksom femtiotvå veckor i rad på Dagens Dubbel. Inte ens 51 av 52, faktiskt.

Alltså. Alla måste pysa ut ibland. Mer eller mindre (och när man blir Bongvisarkenneth är man sorten som gör det oftast).

Åby banner asp_banner980x110px

För möjligheterna, riskmomenten, sakerna som kan gå fel är ju … oändliga. Och när det är slut på det oändliga finns det en omgång kvar bortom nästa skal, nästa port, ännu ett kapitel av samma mängd oändligheter, sådana man faktiskt ens inte trodde fanns eller kunde fantisera om. Fastlåst, målgalopp, upp i vagn när det ska vridas ut, såsa i kön för länge, lös bana, fel bana, hård bana, ömfotad, störd när det skulle attackeras, skygga för skugga, för solen, för månen, för saturnus, invägd med övervikt, diskad måletta, trötta ryggar, för pigga ryggar, inga ryggar, för många ryggar, sjuk, för frisk, för pigg, för lat, för laddad, halsont, magont, ont i ben, ont i själ…v75-6-propulsion-mal-jpg-552253

Och så den grejen … den när den där idén som alla faktiskt hade missat just den här gången och mycket riktigt gick som ett skållat troll men utan att hinna fram och GISSA nu om alla kommer att vara vakna på den nästa gång. Ja JUST DEN kanske är den allra, allra värsta. När man faktiskt, faktiskt hade hittat guldkornet först av alla och inte fick betalt – och så får man som lök på laxen och grädde på allt mos i världen dessutom alla ryggtagares ”såg ni den senast” i nacken gången därpå.

Och så när allt sådant är klart, alla detaljer kring all otur man har när man INTE vinner är färdiga, ja då är vi framme vid ältandet när man till sist faktiskt hittat rätt.
Ni vet, ”fast om den hade hunnit fram, eller om den fått luckan, ja då hade det gett minst fem gånger mer”. ”Och om min femprocentare inte hade fått en het häst på utsidan, då hade han ju inte kunnat lägga, och då hade inte många överlevt ska jag säga dig!”.

Ja, för inte ens när vi vinner är vi egentligen nöjda. Det finns alltid om och men då också.

Fråga mig.
Jag fick in V75 på Åby under en V75-mästardag för lite över ett decennium sedan. På en rad som alla andra dagar skulle gett åtminstone en halv miljon kronor, fast eftersom någon skön typ i en lokaltidning snajdat till det ordentligt och hela Västergötland hade ryggat snajdaren bidde det bara en femtedel mot vad det annars som sagt borde blivit. Men kul för västgötarna, det var det ju verkligen, det unnade jag dom utan varken minsta tvekan eller bitterhet och jag har aldrig tänkt på det efter det. Aldrig, aldrig.

I går var det förresten dags igen, förvisso i miniformat, ja för nog hajade man till när sjuprocentaren i sista V5-avdelningen på Jägersro inte ens mäktade med att skicka bort hälften av systemen som återstod.

Förklaringen? Jodå, en fleris på 500 rätta rader fanns bland vinnarna. Bland … mitt stackars enda.

Men kul för flerbongarn. Verkligen.

Henrik Ingvarsson
(bongvisarkenneth för en dag)

Skärmavbild 2016-08-10 kl. 11.53.55

5 KOMMENTARER

  1. När man själv är finne och känner den finska avundsjukan för dom som har lyckats,så enda sätt göra den andra spelaren lyckligt är visa den bongen som inte har vinster.

    En stor vinstbong ger grimaser vilka skulle få barnen gråta.
    Istället bong som har bra historia hur nära det var men… bästa är om det har varit målgalopp i sista V75 loppet som etta eller förstorat målfoto.
    Lyckligare ögon ser du inte när personen ojar DIN otur!

    Senast hört om ägaren/amatörtränaren, i Finland, ge order till kusken
    ”se till att du vinner,men om du inte lyckas,se till att XXX inte heller får bättre placering”

  2. Haha, bongvisarkenneth bor nog i oss alla, även om det var vanligare förr i tiden. Jag minns när man faktiskt fysiskt besökte en travbana, hörde referenten säga att det var hårt i mål och sen rusade in i totohallen för att se upploppet i repris. Inte sällan började en vild diskussion med okända människor om vem som var först i mål innan högtalarsystemet förkunnade vinnaren. Pulsen steg och man kände den där nerven som gjorde att man fastnade för den här sporten en gång i tiden.

    Efteråt så fick man lyssna på historierna och analyserna ”om han inte blivit överfallen av den där j***a kusken i första sväng så hade han hållt undan eller om den förbannade amatören som ”alltid” är i vägen för de spel man gjort.

    Numera finns de historierna bara kvar i väggarna på varje travbana.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar