Det är staden jag har växt upp i. Karlshamn.

Som jag kom till som fyraåring. Som jag tog mina första stapplande tramptag på en trehjuling i, jag på den röda, min nyfunna kompis på den blå eller om det kanske var tvärtom … och sedan satt vi längst bak i klassrummet och fnissade under nio hela, långa år och vi åker fortfarande till Rom tillsammans, drömmer om vin och våra favoritrestauranger och gnäller om Roma och om hur sopig Dzeko är och hur gudomlig kaptenen samtidigt för nu och för alltid och för evigt varit, ja är det inte vackert så säg. Den eviga vänskapen. Från Fridhems slitna gård i Högadal till promenader längs Via Giuseppe Ferrari och tillsammans upp på Olimpicos läktare. Ett helt liv, och vi vet att det kommer att vara så länge båda bjuds andetag på denna jord.

Det är staden där jag skrapat knäna under så många fotbollsmatcher att ärren fortfarande finns kvar, staden där jag blev full för första gången, där jag aldrig glömmer juldagen när även syster nummer två försvann hemifrån och det plötsligt bara var jag kvar, alltså den tystnaden, den tomheten när ytterdörren stängdes i en gemensam uppväxt som upphörde i en enda smäll i den råa decemberkvällen … och det är staden där jag blev nykter på en sekund den smällkalla natten när nyheten om Palme sipprade ut genom grillkioskens lucka, staden där jag i smyg gick och luktade på just hennes jacka i korridoren när jag gick i femman och kände den där gränslösa kraften och bubblet och smärtan för första gången, där har jag mått gudomligt och outhärdligt förfärligt under en och samIMG_0603ma dag. Under en och samma sekund.


Det är staden där jag känt havets kraft och oljefabrikens söta
, sjaskiga dofter varje dag under en hel barndom tills man inte reflekterade över det längre, över att doften ens existerade, staden där jag alltid panikjäktande rasade in en minut i åtta samtidigt som inringningsklockan hördes på väg genom dörren. Det är staden som jag älskar och känner ett avstånd till på samma gång. Så mycket Winnerbäck-aktigt tandläkarväder och så många nyponbuskar.

Det är staden jag växte upp i.

_____

Trots detta. Ändå. Så har jag under alls dessa år som travbanan funnits, den lilla där ute i Asarum och som var så otänkbar att den överhuvudtaget skulle kunna uppstå under tiden när mitt travintresse föddes, aldrig besökt den. Aldrig upplevt en tävlingsdag.
I min hemstad.

Trots mitt monumentala intresse. Trots att jag arbetat med travsport sedan 1999.

Det är illa. Smått oförlåtligt, det är faktiskt det. Jag skäms en aning, det ska erkännas. Man kan skylla på resor och att det aldrig har passat och att Kungen minsann kallat på en, men jag har ju haft några år på mig om man säger så. 23 stycken närmare bestämt.

Men på torsdag hoppas jag äntligen att det blir av. Att premiären på min ”hKarlshamnemmabana” till sist sker, det blir då första gången – med undantag från några lopp på San Siro i Milano – jag i så fall också upplever publikplatser och lopp från innerplan.

På torsdag kommer förresten Torbjörn Jansson också. Torbjörn som – coolt värre – alltså kan bli förste kusk att ha vunnit lopp på samtliga travbanor i Sverige om han ”sätter dit någon” i just min uppväxt- och hemstad denna julieftermiddag.

Det vore något extra. Något speciellt.

Torbjörn. En av de stora idolerna när jag kom in i den här världen. En av de mest hedervärda vi har i sporten. Som vann ett av de första Elitloppen jag begrep någonting av.
Nu på ”min” bana. I min hemstad. För att bli historisk.

Det blir en stund att minnas om det skulle lyckas, och visst ser det lovande ut. Om han inte vunnit förr ser det minst sagt förspänt ut med Ola Samuelssons Thewayiam Ås i det femte loppet.

Och då ska jag samtidigt känna dofterna från jackan i korridoren, från nyponbuskarna, minnas trehjulingen i Fridhem och när jag gjorde mål under en stekande varm dag i KA-bollen.

Och höra hur skolklockan envetet ringer.

Henrik Ingvarsson

7 KOMMENTARER

  1. Och jag växte upp till doften av choklad.
    200 meter från Marabou chokladfabrik i Sumpan.
    Och för att det inte ska bli alltför off topic – 1 km från Valla!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar