Visst. Det är något speciellt med stordagar. Med lopp som förra veckans Sprintermästare, Hugo Åbergs som väntar runt hörnet, Elitloppet, Prix d’Amérique…
Läktare som är fyllda av folk, publikplatser som sjuder av förväntan. Som byggs upp.
Med mäktiga, färdiga och fullfjädrade fyrbenta stjärnor bakom startbilen.

Jodå, absolut. Det är fina saker. Sådant som vi måste ha i oss för att få bränsle och kraft.
Men. Det finns – och det är det fiffiga och så för evigt evinnerligt vackra i travets kråksång – faktiskt bättre grejer än så i den här sporten.
I alla fall för mitt hjärta.

Och det är det här med att vara med att upptäcka. Vara där när det händer. Eller i efterhand; har varit där när det hände. När det inträffade.
Och då menar jag: de första stapplande stegen (nåja, några sådana finns väl knappt längre i travsporten, men ändå) på något nytt.

Att vara på plats på en travbana och få en känsla fylld i hela ens lekamen av att man ser en stjärna födas. Det här är början på något stort! – och ”jag var faktiskt där när den rackarn visade upp sig för första gången”.

Det ska sägas. Man har nog oftare fel än rätt. Mycket oftare till och med, även om jag blir kräsen med åren och sorterar bort antalet tillfällen man, så att säga, går i gång.
Och ja, det ska erkännas; att jag har sett hästar som From Above och Victory Tilly i alla deras inledande starter, och även om det var lätt att tjusas av From Aboves udda huvudrörelser och sätt att ta sig fram, och av Victory Tillys driv i steget, så stod jag inte upp och hävdade min rätt över att ha sett två kommande supersuperstjärnor.

Åby banner asp_banner980x110px

Och herre gud; otaliga gånger har man haussat upp någonting som några månader senare mer visat sig som … en ”helt vanlig häst”.
Samtidigt, någon gång har profetian också stämt (kommer bara inte på något tillfälle…). Någon gång emellanåt har nåt uns av substans hittat rätt i något litet hästöga. Det har faktiskt hänt.

Och nu tar jag risken, … för alltså … denne Ulisse Kronos. På Jägersro, under tisdagkvällen.Lutfi Kolgjinis Joke Face-treåring, som förvisso gjorde andra starten i karriären i går, men som skulle bli det första loppet som fullföljdes då han inte alls fick till det i debuten för ett tag sedan.

Jag hade förvisso hört en del fina ord om honom i förväg, har till och med nämnt Ulisse Kronos i min och Lennarts podd vid något tillfälle, likväl blev loppet och upplevelsen av brodern till bland andra Going Kronos till en slags blandning av … knockout och förälskelse.

Steget. Rörelsemönstret. Kraften. Den bruna, stora, blanka kroppen. Sättet att ta i när en häst (och denne Arsenal är nog ingen pjåkig sort det heller) – till slut – kom upp på utsidan, ja åtminstone i någon slags närhet.
Blandningen av det kompletta och det ofärdiga, oputsade och fortfarande lite valpiga.

Blandningen av att redan springa fort – 1.14,8 stannade klockan på när de 2.140 meterna var genomförda – och ändå ha så mycket mer i sig. Fullkomligt utstråla att: här finns det utveckling och kunnande som vill ut. I mängder.

Utstråla i den milda grad av sådant så att jag om något år eller två eller lite senare rent av kan utbrista:
Att jag var där när Ulisse Kronos debuterade!

Och så inser jag.
Att det är just sådant, kvällar och ingivelser som griper tag i hela ens själ – likt den i går – som gör att jag aldrig tröttnar på travsporten.

Henrik Ingvarsson

Foto: JÖRGEN TUFVESSON

EN KOMMENTAR

  1. Going kronos gick också 14,8 i sin andra start! Känslan när man såg det loppet var att man bevittnat början på något riktigt stort. Så blev det ju också, men jag tror faktiskt inte Going fick visa hela den potential som fanns i honom fullt ut. När Viking Kronos började starta undrade man ifrån vilken planet den hästen kom ifrån, trots rykten om miljonbud på hästen redan som tvååring. Jag kan ännu idag fundera över hur bra Viking kronos hade blivit som äldre tävlingshäst, även om Ludde gjort ett helt rätt val med facit i hand. Viking kronos blev ju en guldgruva i aveln och har lämnat fantastiska hästar!

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar