Det är bara att erkänna.
Att vara ärlig.

Jag tycker nämligen om att vara det här i livet, så långt det nu bara går. Inte låtsas för att man ”måste” och för att det skulle förenkla och göra det bekvämare.

Och jag måste vara ärlig med … att jag ibland får kämpa med min tidiga, så starka passion för travsport.
Med mitt travintresse.
Med min kärlek – den i botten så monumentala och grundmurade – till den.

Emellanåt får jag helt enkelt mina svackor, blir nere, deprimerad rent av. Ibland i korta stycken, ibland är perioderna längre.
Travdeprimerad alltså. Det andra, den riktiga depressionen, är ju någonting annat. Men likväl.

Jag får jobba med mitt hjärta och alltså heller inte helt sällan. Och jag gör allt jag kan hela tiden, det ska gudarna veta.
För i grunden tycker jag ju om det här så himmelens, himmelens mycket.

Ta bara det här med jänkarvagnar, barfota och det ständiga utrustningsjagandet.
Där hästarna alldeles för ofta ställs i skymundan, snudd på kommer i andra hand.

Det där är inte m-i-n travsport. Det är inte där min passion ligger. Det var inte det jag föll för en gång i tiden.
När jag hör jänkarbike för åttonde gången på två minuter i något förhandssammanhang vill jag, åtminstone i stunden, lägga ner för gott. Tack käre tid då för att åka till Jägers en tisdagkväll nu på sommaren (och att bansändningen finns att tillgå på atg.se).
Som en oas, en tid av nytt, välbehövligt syre.

Eller jiddret kring, behandlingen av och politiken runt min hemmabana Solvalla, som ju kan knäcka – och har så gjort med många – vilken ordentligt travintresserad som helst i Stockholmsområdet.

För att ta två exempel.

Men allra värst, det som ger mig mest kris är ändå när det framkommer oegentligheter kring hästar; fusk som doping, otillåten utrustning, otillåtna träningsmetoder och – och i synnerhet! – de bristande reaktionerna på det. Tystnaden kring det. Stoppa-huvudet-i-sanden-attityden kring det.

I veckan publicerade vi en bild (tagen av Travrondens Mia Törnberg) på Conrad Lugauers Spartan Kronos från dennes start i Olympiatravet på Åby i år. En bild som visade att hästen den dagen tävlade med i Sverige otillåten utrustning; en form av taggar var ditsatta på den vänstra tömmen. Diskret, i syfte att få hästen att springa rakt med huvudet.H8U5O2Iu.jpg-large

Jag har inte kunskap om hur mycket dessa taggar känns på hästen när de kommer i kontakt med kroppen (men jag misstänker att de ”har effekt”, annars sätts de väl knappast dit?), vi har garanterat sett större lagbrott i travsporten genom åren, men reaktionerna – de snudd på obefintliga – gör mig ändå brydd. Ledsen. Många, många har läst artikeln, snudd på alla är tysta. Förutom ett par smått hånfulla kommentarer i riktning mot att det här knappast var så mycket att komma med…

Och det är lite så här det i princip alltid är kring sådant här. När otrevliga saker dyker upp; som med doping, drivningar och andra oegentligheter som drabbar djuren.

När travsporten får kritik utifrån, som i den uppmärksammade SVT-granskningen i vintras (som absolut hade sina brister), då är det alla andra som är dumma.

När tränare helt uppenbart har brutit mot dopingregler upprepade gånger står det ändå kuskar på kö för att köra deras hästar.

När tränare har svärtat ner det finaste vi har – Elitloppet – något alldeles extraordinärt till och med, ja då bjuder vi ändå in den tränaren till kommande upplagor av just den löpningen.Solvalla-stor

När en banveterinär slår ner på hur en häst ser ut i en provstart och den inte får starta och tilldelas startförbud, då är det såklart veterinären som inte är klok nånstans. Och får höra det.

Ja, jag drabbas ofta av någon slags känsla av att attityden är: ”det här är väl inte så farligt”.
Kom inte och bråka här nu. Det här var jobbigt.
Till slut är ingenting ”särskilt farligt”.

Det gör mig som sagt ledsen. Nedstämd.

När vi dels har ögon på oss utifrån. När vi dels – och framförallt – har att göra med individer vi ska ta hand om och har ansvar för. Som inte kan bestämma själva.

Och verkligen. De allra, allra flesta och i största allmänhet – hästarna i de svenska travstallarna har det fantastiskt. Jag tror absolut ingenting annat. De får kärlek, omvårdnad, bra träning och har ett fint liv.

Ja, desto mer anledning att reagera när något då är fel. Kan jag tycka.
Ska det verkligen vara helt omöjligt att ta tydlig ställning?

Det hade varit så uppfriskande.
Det hade gjort mig glad.

Istället för tvärtom.

Henrik Ingvarsson

Läs också:

Varför alltid tyst om fusket?

12 KOMMENTARER

  1. Intresset för seriös code of conduct. Hästhälsa-Spelsäkerhet-Hästägarens bästa -Uppfödarens bästa – personalens bästa – upplevelsen på plats –
    Detta skulle följas och gynna sportens framtid om det togs på allvar .

    (Spelsäkerhet i sig innebär ett stort åtagande såsom ren sport , korrekt info , atg handhavande av spel osv )

  2. Har skrivit det flera ggr i Perssons gamla blogg men kör en vända även här.
    Det stora problemet enl mig är att travet inte har någon media som kritiskt granskar travet från alla håll.
    Det media vi ser i TV är ju toppstyrt o då kommer ju inga dåliga saker fram. Allt är ju bara positivt om man ser en TV sändning.

    O många tror ju tyvärr på allt som skrivs i kvällstidningarna o i TV o det ger ju i sin tur ringar på vattnet att folk inte tror att något dåligt händer i travet.

    Det händer så mkt skit inom travet o vilken seriös media redaktion som helst har ju guld o gräva i skandaler om man bara letar lite.

  3. Inför varje Elitlopp så står travfundamentalisterna upp som en man och kräver att utländska hästar skall ha originalkuskar, eller så nära det går. Franska hästar skall ha franska kuskar, och jänkehästar skall ha jänkekuskar – basta! ”Tar ni inte hit Gingras så ställer jag inte upp och rusar till läktaren framför kamerorna!”, hörs det från E-läktardagiset.

    Och så kommer kuskarna hit och vissa av dem ställer till det med förseelser som renderar dem till avstängning. Sedan åker de hem och kör som vanligt, eftersom både de och deras förbund högaktningsfullt skiter i vad som hänt i Sweden/La Suede – ”det som hänt på Valla stannar på Valla”. Är det underligt då att de tycker att Sverige är världens roligaste land att köra lopp i? (Om de inte blir diskade, för då är Sverige åt helvete och barbarers hemvist…)

  4. Håller med om det ”Dideldum” skrev.

    En sak jag verkligen går i taket över är hur AMÖ ”avtjänat” sitt 9 månaders straff.
    Hon åker till Norge o Finland o tävlar under 9 månader med sin Månprinsen!!

    Hur är det möjligt?
    Hon borde självklart varit avstängd från ALLA travbanor i hela världen.
    Men ingen verkar ju tycka att det är fel o ingen inom trav media ifrågasätter ju det.

    • ST kan ju bara besluta om vilka som får besöka svenska banor, man kan inte utfärda besöksförbud på andra länders banor. Men jag håller absolut med på att det är märkligt att inte media ifrågasatt varför inte Norge följer den svenska avstängningen. Har ST begärt det av Norge? Sen är ju media obegripligt flata inför de aktiva som i stort sett aldrig kritiseras.

  5. Det ska sopas under mattan inom Svensk Travsport….fick ju själv uppleva det i ”Estlandsfallet” ST skickade ut falsk information till oss ägare, rena lögner, som man sen inte kan/vill ge någon förklaring till. Fast man har det svart på vitt är det ingen som bryr sig.. tyvärr så det ser ut. Bara att acceptera o anpassa sig antar jag.

  6. Är också jäkligt less på att höra tjatet om jänkarvagnar/bike, helstängt osv från så kallade experter. Riktiga experter förstår att man måste ha något mellan skalmarna också.
    Kloka ord från din sida Henrik på alla punkter.

  7. Bra! Delar Dina känslor och åsikter med stor igenkänning!
    Travet måste våga, vilja och kunna ta tag i dessa frågor🐴❗️

  8. Det finns en tydlig tendens till tyst acceptans av oegentligheter inom travsporten, både bland ägare och tränare. Troligen både p.g.a. girighet och rädsla för att stöta sig med andra i en liten värld.

    Kanske finns det även skäl att se banveterinären på Åbys polisanmälningar med detta i åtanke? Det är sannolikt så att banveterinären går för långt. Men det kanske kan vara lämpligt att från travsportens sida hålla en hyfsat låg profil i förhållande till t.ex. Jordbruksverket. Verket såväl som polis och domstolar måste göra sina egna bedömningar. Och om inga fel har begåtts, vilket förefaller sannolikt, så finns ju inget att frukta. Och då kommer på lite sikt banveterinären att bli tvungen att sluta polisanmäla. Om man tycker att travsporten har vissa problem med att självt beivra fusk och bristande djurskydd (t.ex. Estlandsfallet), kanske processen inte är entydigt negativ?

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar