Dimanche 26 Juin 2016;Vincennes;PRIX RENE BALLIERE - CI - G1;SCOOPDYGA - DESBRIEL Valentin

Det finns naturligtvis massvis av exempel, men vissa, en del speciella och enstaka etsar sig fast för evigt.
Från lopp som i övrigt, egentligen i det stora hela inte har betytt särdeles mycket för travhistorien. Inte ett dyft egentligen.

Men det här med att vinna travlopp enkelt. Enkelt, lätt, på ett sätt som utstrålar att en häst närmast svävar fram. Som att den befinner sig i ett helt eget universum. Och då menar jag inte så där ”Uno Hedinskt-lättaktigt”, och hans klassiska facit för överlägsenhet; med elva längder eller 35 meter eller halva upploppet och ”ingen annan konkurrent var i närheten”.

Nä, jag menar det där utan minsta anträngning. Det klassblandsaktiga. Det att befinna sig på en annan planet. Det närmaste förnedrande.

Halmstad-bild

Jag minns Victory Tilly, det oefterhärmlige, en alldeles speciell gång. En alldeles speciell dag. Kanske är det – bland alla andra storlopp uppvisningar han hade – bara jag som överhuvudtaget kommer ihåg just det här loppet, under Kriteriedagen 1999 och ett sådant där som ingick i Solvallaserien för fyraåringar och borde varit det första han gjorde efter Derbysegern.

Och loppet – särskilt med facit i hand – var såklart urbilligt. Det är som sagt inte det.

Nej, det var just det var det där intrycket som gjorde det. En Stig H som fasen i mig halvlåg upploppet ner, de spända linorna … ja faktiskt hade till och med Victory Tilly det den dagen, han som väl annars inte var den typen … och känslan av den – totala oslagbarheten.
Att närmast kunna flyga. Konsten att se precis exakt lika stark ut i målgång som när starten gick. Om inte ännu starkare…
Jag tror faktiskt inte att Victory Tilly drog en enda suck efter målgång den dagen. Och jag kommer aldrig att glömma intrycket när han gled förbi E-läktaren på Solvalla 150 kvar.

I går kom samma ungefär upplevelse, om än framför en datorskärm.

För på det sätt en viss Bold Eagle, för första gången med Eric Raffin i sulkyn, vann Prix Rene Balliere på Vincennes i går, ja det var en syn för alla gudar som (möjligen)finns. Sonen till Ready Cash gjorde det med ett rörelsemönster likt Ingemar Stenmark i ett andraåk i Madonna och med en lätthet som en fyrtiometerspassning smekande slagen av Andrea Pirlo. Det var som om han tog sig fram genom bomull, som om just han hade medvind och alla andra tio sekundmeter mot sig.

Att springa 1.10,8a/2.100 meter enklare än Bold Eagle måste vara fysiskt omöjligt. Det måste faktiskt det.

Att vinna ett travlopp lättare med endast blott en dryg hästlängd går inte. Det slår alla ”ensam på upploppet” och ”många längder” i världen.

Bold Eagles uppvisning under söndagen var ingenting annat än ett travhistoriskt konststycke. Poesi räcker inte som uttryck, det var vackrare än så.

Och jag kan bara inte slå ur mig drömmen. Den Hugo Åbergska drömmen, på ett fullsatt Jägersro om en månad.

Visst gör du väl precis allt du kan, Mats Ahlqvist?

Henrik Ingvarsson

2 KOMMENTARER

  1. Finns några sådana ögonblick inom dressyr och hoppvärlden också. Jag tror hästen är det enda djur som kan ge oss den där känslan. Under tävling eller träning.. Vi som ridit,tränat och tävlat, kanske har lite lättare förstå. Själv har jag ett träningtillfälle med min hopphäst,Alorac, som går utanför allt. ALLT jag säger ALLT stämmer Språng efter Språng. Det är en känsla som inte går beskriva. Den måste upplevas. Så Henrik Jag förstår precis vad du menar.

  2. Nja Peo den känslan kan man även själv ha i ett idrottsligt sammanhang då allt flyter på. Inget som är förbehållet hästen såvida vi människor inte ingår i djurvärlden. Alla kan nog ha den känslan även mot sin hund efter ett jaktpass o det finns säkert många fler tillfällen med andra receptiva djur som ger samma kick.

Lämna ett svar till PEEO PLOFF Avbryt

1000 tecken kvar