Karlstadbanan Färjestad körde under sin jubileumsdag i måndags en kuskmatch mellan banans genom åren många och smått unikt – i synnerhet för att ”bara” vara en mellanbana – otroligt duktiga tränare och kuskar.

En viss Karl O ”Kalle på Trappa” Johansson vann loppet som gick under benämningen ”Färjestads Kuskhjältar”. Och som sagt avgjordes i knivskarp konkurrens, med följande: Björn Lindblom, Olle Goop, Carl-Erik Andersson, Karl-Erik Kihlman, Stig Sjögren, Thune Larsson, Roger Grundin, Karl O Johansson, Erik Berglöf, Leif Berggren, Per-Olov Jansson, Göran E Johansson och Assar Bergh.

Då kom jag att tänka på att jag sitter inne med ett från en tidning en gång beställt reportage, som aldrig gick i tryck (så kan det vara i branschen ibland).
Ingenting märkvärdigt, ta det för vad det är och att det är ett år för sent, men kanske ändå värt att publicera när det ändå ligger och skräpar…
Det handlar helt enkelt om VM-loppet och dess historia, från hur det var och hur jag upplevde det en gång i tiden, till att det ifjol gjorde välkommen ”comeback” i storloppsfloran.

Och som 1987 ju vanns av en viss Callit. Och måndagens segerkusk på Färjestad – Kalle på Trappa!
Så vi kör…

_______

VM-loppet 1983. En röst i P3-natten och en sagohäst på startlinjen på andra sidan Atlanten.
VM, Så stort, så mäktigt det var en gång.
Och så senare nedlagt och bortglömt. För evigt trodde de flesta.
Men nu. 2015, uppståndet likt från de döda.
Ett av världens största travlopp är tillbaka.

”Just det här ögonblicket – kommer jag aldrig glömma”, sjunger Mauro Scocco så det böljar om det på sin senaste singel. Låten han för övrigt själv kallat för en riktig ”stänkare”. Och säger Mauro det så tänker jag då inte protestera.
Och det är väl ingen nyhet. Att vissa moment och händelser i livet liksom aldrig försvinner. Så starka så att man är medveten om det nästan i samma stund som de inträffar; att det här, det är för evigt.

Mitt allra första VM-lopp i trav är ett sådant. Och faktiskt ett av de starkaste minnena inom sulkysporten överhuvudtaget. Den där ljumma julinatten för mer än 30 år sedan, då Mauro Scocco var lika med Ratata och Carola nyss slagit igenom och ja, jag kan se mig själv och höra hur den mekaniska väckarklockan ringer. Hur jag strax efter tre hasplar mig upp från sängen i pojkrummet på övervåningen hemma på Blåbärsstigen, böjer fram huvudet och tittar ut genom fönstret, ser några överförfriskade masa sig hemåt genom villakvarteren efter en glad kväll, slår på min panasonic kassettradio – och snart, där när nattmusiken sakta tystnar, hör Lasse Kinchs stämma strömma ut i etern. På en smårosslig länk från ett läktartak på andra sidan Atlanten.
För att referera ett travlopp. I Sveriges Radio P3. Mitt i sommarnatten.
Närmast overkligt när man tänker tillbaka. För en nybliven travfrälst var det nog samma känsla som för de som vakade med Ingemar Johansson 1958.
För … det är ju något alldeles speciellt med idrottshändelser och de där nätterna. Något romantiskt, närmast mystiskt. Som ett Canada Cup i ishockey när man växte upp eller som VM-sommaren i fotboll 1994.
Ögonblick vi aldrig glömmer.

Jag var 14 år, nybliven högstadielymmel och med begynnande förskräckligt långt hår i nacken när mitt riktiga travintresse föddes.
Försiktigt lotsad in i kapplöpningsvärlden och sedan bara kom det. Exploderade.
Tidigt det året, 1983, var jag på Jägersro i Malmö för första gången.
Och blev helt tagen av skådespelet. De väldiga betongläktarna. Sorlet, allt folk, hästarna … de ståtliga travarna som forsade fram som majestätiska väsen över banan; mörka, blanka, vältränade – så vansinnigt vackra.
Snabbare än vinden började jag lära mig vad som var vad. Hur loppen kördes, vilka kuskar som var bra, vilka lopp som var stora och viktiga – och vilka som var allra störst.

Visst, Elitloppet var märkvärdigt. Derbyt ett klassiskt lopp, det fick jag direkt klart för mig. Åby Stora Pris och Sprintermästaren hette andra storheter – och så Prix d’Amérique förstås. Det i Paris om vintern.
Och så fanns det något som hette VM.
Ja, VM. Det måste ju vara det heligaste ändå. Det allra, allra finaste. VM, Världsmästerskap, större blir det väl inte. Loppet som alltid avgjordes på den amerikanska banan Roosevelt Raceway, utanför New York.
Ja, bara en sådan sak. Roosevelt Raceway. I New York.

1983 var dessutom ett extraordinärt VM-år för svensk del. Det var året när ”sagohästen” nummer ett i svensk travsport och kanske genom alla tider, ja åtminstone den mest betydelsefulla hästen, Legolas, stod på startlinjen.
Legolas. Han som hade vunnit V65-lopp efter V65-lopp under lördagarnas Tipsextra-sändningar i teve, den som spelbolaget ATG och svensk travsport hade satsat all sin marknadsföring på. En rätt oansenlig häst, som dessutom för jämnan led av någon liten krämpa och som knappt kunde träna överhuvudtaget – men väl på banan alltid var först över mållinjen. Ja, hela landet avgudade den lille kämpen.
Legolas och hans tränare Thomas Nilsson.

Under Solvallas Elitloppshelg tog han sin nittonde raka seger – och var alltjämt obesegrad. Absolut inte etablerad i något elit, men obesegrad. Och arrangörerna för VM-loppet tände på alla cylindrar. De ville minsann inte se någon häst från Elitloppet – de ville ha ”den obesegrade boxaren” från silverdivisionen med sig till USA. De ville ha Legolas!
Kontraktet skrevs på. Thomas Nilsson lovade – det var förutsättningen för att få starta i VM – att Legolas skulle vara obesegrad när han kom.
Problemet var att loppet låg snudd på två månader bort. Hästen var bara tvungen att starta en gång till innan dess, för att kunna bibehålla formen. Den starten blev Yngve Larssons Memorial i Halmstad … som Legolas vann på målfoto efter en sent inlagd spurt…
Väl i VM – och framför radioapparaterna – slutade sedan ”den fula ankungen” – som Legolas ibland kallades för – sensationell tvåa bakom den omöjlige franske fantomen Ideal du Gazeau.lVqu0zGB.jpg-large

Några år senare, 1987, skulle Sverige äntligen sätta pricken över i:et. Och ta sin första VM-titel i trav på 22 år. Detta genom värmländska sexåringen Callit med Karl ”Kalle på Trappa” Johansson, vilken lyckades spurta till seger trots dåligt startspår och diverse andra bekymmer. En fantastisk prestation, och Callit och blev därmed dessutom den första svenskfödde vinnaren i loppet överhuvudtaget. I något som också blev den allra sista upplagan på den gamla och numera nedlagda Roosevelt-banan – året efter flyttades loppet till grannbanan Yonkers – och dess väldiga läktare. Givetvis med Lasse Kinch på plats med nytt nattreferat hem till alla svenskar framför radioapparaterna.

– Det var stort, jättestort. Kanske inte riktigt som det skulle vara att vinna ett Elitlopp, men alldeles snäppet under. Jag minns det som i går, och alla de bästa i världen var med i VM på den här tiden, säger Karl O Johansson, som snart 70 år fyllda idag driver ett mindre stall och dessutom kör in unghästar till flera av landets stortränare.
Och han blev rejält hyllad vid hemkomsten.
– Det var ordentligt påställt, och stor mottagning på flygplatsen när jag kom hem. Vi var hela Värmlands hjältar, fortsätter Kalle.

4MG971gz.jpg-large

I de flesta sporter näst efter de olympiska spelen (OS) är VM det mest prestigefyllda man kan vinna. I fotboll, världens största sport, det absolut största.
Travsporten har aldrig funnits med inte med i OS, därför var VM-loppet, eller ”International Trot” som det kallas i USA, den på papperet tyngsta titeln. Även om ett antal andra löpningar i praktiken var och är mer prestigefyllda, så är det många som kanske glömt och yngre som inte känner till … hur stort det en gång var.
Och hur stort det faktiskt är – att det efter 20 års frånvaro är tillbaka.

För nu återuppstår det alltså. Precis som när loppet ”sattes på paus” avgörs det på Yonkers Raceways 800-metersbana i New York och framåt hösten (lördagen den 10 oktober) smäller det! Med – förhoppningsvis – tio av världens bästa travhästar på startlinjen, över den ”VM-klassiska” distansen 2.011 meter, en och en halv engelsk mil och där vinnaren kommer att kunna kvittera ut hela 500.000 dollar. Faktiskt mer än vad segraren i Solvallas Internationella Elitlopp får.

VM-loppet.
Äntligen tillbaka.
Ja, jag är i alla fall redo med kassettradion.
Redo för nya ögonblick att aldrig glömma.

Henrik Ingvarsson

Tillägg VM-loppet

Kördes för första gången 1959, lades ner 1995
Svenska segrar: Pluvier III (Gunnar Nordin) 1965, Callit (Karl O Johansson) 1987, Peace Corps (Stig H Johansson) 1991, Atas Fighter L. (Torbjörn Jansson) 1992, His Majesty (Stefan Melander) 1995.
Avgjordes mellan 1959 och 1987 på Roosevelt Raceway i New York, därefter på Yonkers Raceway i samma stad
I år körs loppet, just på Yonkers Raceway, den 10 oktober. Med en total prissumma på en miljon dollar, varav hälften till vinnaren.

4 KOMMENTARER

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar