Jag läser i Dagens Nyheter, ja av någon besynnerlig anledning fastnar jag alltid i de där hejiga fylla år-spalterna, om skådespelaren Fredrik Olsson. Som uppnått den allt igenom respektabla åldern 85.

Och det är det vanliga varvet om hur det känns och vad han gör nu och hur han blickar tillbaka och det är uppställd bild med må-bra-leende ansikte och biljardkön i högsta hugg, han gillar biljard!, och så blir det dessutom fina ord till föräldrarna han fortfarande tänker på varje dag. Och det är ju vackert.
Fast så på slutet blinkar det upp en höjdpunkt. I alla fall i min värld.

”Innerst inne är jag en tråkmåns med en vemodig och svart syn på livet”.

Ja jag vet inte vad det är med mig, men jag älskar verkligen människor som kan säga sådant där. Vågar, är ärlig. Kan blotta sig och tala om hur kanske livet mer egentligen på riktigt är.

För det ÄR ju mycket vemod. En hel del svärta, mer eller mindre för vissa.
Om vi bara, höll jag på att säga, erkänner. Dessvärre blev det ingen följdfråga om Fredriks mörker.

Vi har blivit bättre. Rasande mycket bättre. Herre gud, den sopa-under-mattan-mentalitet som rådde under min uppväxt under 1970- och 1980-talen har vi tack och lov lämnat det värsta av. Likväl är det fortsatt mycket fasadhållande som gäller och det är till stor del av den anledningen jag in i det längsta motstått – och till stora drag fortfarande gör – det här med sociala medier. Nu har jag, mot bättre vetande höll jag på att säga, ”lurats in” på twitter och det har sina poänger – en hel del av dem är trevliga – men jag tror vi stannar där. För även jag fintas in mot att i mesta mån där skildra det som skimrar. När livet känns toppen. Solnedgångarna, festen, flärden. Om man säger så här: människor lägger inte direkt ut några bilder på kartor på antidepressiva.

För i detta liv, i den värld och det samhälle vi byggt upp, är det ju så mycket som ska gå ihop. Så mycket yttre krav, så mycket man ska klara av. Att en del till sist inte grejar det, för en kort tid sedan var det för övrigt en journalistkollega som själv valde att lämna oss, har jag skaffat mig allt större respekt för.
Det är viktigt att beröra det. Att vågra greppa och se det. Få känna så. Tala.

Det innebär inte att man njuter mindre för det. När man väl njuter. Passa på att leva är bra när man ändå är på sitt besök på jorden en stund. Under den futtiga sekund livet pågår efter det att man fötts och där döden sedan istället är tusen miljarder sekunder lång. Jag tror åtminstone det är dumt att spekulera i något annat.
Vi kan väl bara få göra både och? Lite mer svärta kan vi väl få beröra. Så pass långt är trots allt livet att vi inte kan springa ifrån det.

Nu vet jag inte egentligen inte riktigt hur jag ska sy ihop det här på ett naturligt sätt, men jag kom i alla fall att tänka på vårt så kära djur, vår kära kompis i vår så kära sport, i det här sammanhanget. Ni vet hästen

Hur mycket den bevisligen betytt för många människor när det varit svårt och tungt. Hur många människor – för oss i travsporten utomstående och många av dem offentliga – som man genom åren hört talas om fått ovärderlig hjälp i sitt mående i ett umgänge med den ljuvliga skapelsen.

Den unge musikern och skribenten Kristian Gidlund, som under sin tid som döende cancersjuk hade ovärderlig hjälp av sina hästar, och journalisten Sanna Lundell som vid otaliga tillfällen i sin livskamp mot olika saker talat om vilken räddning fullbloden varit, är två stycken.
För att inte tala om hur ”vår” Gunnar Melander beskrivit hästarnas betydelse från tiden när hans hustru blev sjuk och senare försvann ifrån honom. Skillnaden mellan att överleva och att inte göra det.

Och det är klart att travbranschen är full av pengar (även om de flesta tycker för lite…), av en del kallare värden, att det är spel och överlevnad och framgång och att ta sig fram, men …samtidigt inbillar jag mig att det för de allra flesta – månne lite naivt – i grunden är kärleken till just hästen som är hela saken. Fundamentet. Grundbulten. Anledningen till att man tog sig in i den. Fortsatt verkar i den.
Jag tycker också att många intervjuer, möten och samtal genom åren bekräftar detta. Solvallatränaren Anna-Karin Rundqvist berättade till exempel i ett radiosamtal med mig i våras att hon förmodligen blivit deprimerad om hon inte hade haft … sina hästar.

Och som av en händelse ramlade det in en bild i inkorgen i mejlboxen häromdagen. En jag inte kan motstå att visa er. Som jag tycker illustrerar allt detta.
Det blev förvisso en lång väg dit (text) för att få ur mig den bara. Sorry.

En bild så talande. Så vacker. Så mycket av det allting handlar om.

Om hästen.
I livet.

Kanske speciellt om man är en vemodig en.

Hästkärlek

Henrik Ingvarsson

FOTO: Maria Blomberg

EN KOMMENTAR

  1. Vi har mycket o tacka ” sällskapsdjuren” för
    Tyvärr ligger det mycket i vad Mark twain sa tex om katten
    ”Om människan kunde korsas med katten skulle det förbättra människan men försämra katten”.
    Vi bygger o förstör o bygger igen o förstör o så rullar det på.
    Vem blir aldrig tungsint över tingens ordning ?Den som svarar nej är förmodligen allvarligt sjuk

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar