Jag fyllde 47 i våras.

Som för antagligen så många fler i min ålder är det en siffra jag har svårt att greppa, att ta till mig.

Än mer förstå.

Även om, jodå … det är på det lilla viset att min satans rygg inte så sällan gör mig påmind om att åren visst det gått och att de härjat med oss och man mer än gärna tar sig en lur på dagen om man har möjlighet och man någonstans innerst inne fattar att man nån gång ibland vill göra sig yngre än man är, så … kan jag trots allt fortfarande inte sällan känna mig som en liten pojke.
Fånigt och vackert på samma gång; väljer jag att rista in i mitt huvud när jag vill vara försvarande positiv.

IMG_2172

Som när jag kommer till Jägersro. Rullar in på den väldiga parkeringen, kliver ur bilen och är tillbaka.
Åter, på mammas gata. Nån gång så där ibland och mer frekvent om tisdagarna på somrarna. I alla fall känns det väldigt starkt när jag inte varit där på ett tag.
Inte minst när solen lyser, och sommaren ligger framför oss, och strålarna från himlen – som Olle Ljungström så varsamt sjöng – bara vill väl.

Då är det – som att komma hem.

En sån gång blir i alla fall jag pirrig igen. Visst är man inte för gammal för det, säg?

Då, för drygt 30 år sedan, gick jag till vänster när jag kom innanför grindarna. Upp för de lätt ringlande trapporna till Ridhallsläktaren; den inrökta, den väldiga, den betongiga. Nu är det, med undantag för ett par stordagar per år, till höger som gäller.
Då var det Bo William Takter, sonen Johnny, Tommy Zackrisson, Leif Lövgren, Ebbe Jönsson, Lars Demoling och Stall Gån.
Bo William ja; han vakar förresten fortfarande över oss inne i totohallen. Genom kanske den finaste travbild som någonsin tagits.

IMG_2180

Hästarna hette Mr Vasa, Ace of Diamonds, Mastodont och Wind Speed. Och Dancing Barefoot, som var en doldisfavorit, kunde vinna comebacklopp någon gång i halvåret till glatt odds.

Och så var det Holger Bengtsson.

Holger ja. Lite av min idol på den tiden. Och inte så lite heller.
Underskattad. Gjorde alltid vad han kunde med varje styrning, och det var en hel del det. Hade han haft bättre hästar att köra lite mer för jämnan hade han vunnit så många, många fler lopp. Tyckte jag då. Inbillar jag mig fortfarande. Brorsan Jan var inte så lite snitsig han heller.

Jag träffade förresten Holger i Tomas Malmqvists stall häromåret. Och berättade lite försiktigt om mina känslor för honom när det begav sig. Han log blygt. Det leriga, väderbitna, härdade ansiktet sprack upp sakta men säkert, och så tackade han lite förläget.
Ja jag inbillar mig att nästa träningstur ute i den regngråtunga oktoberdagen trots allt gick en aning lättare. Att det betydde något. Det gjorde det för mig åtminstone.

Nu är det Kolgjinis, Lugauer, Helena Burman, Joakim Lövgren och Tomas Malmqvist som härjar. Som tagit över. Men Johnny finns kvar fortfarande. I samma andlöst vackra dress som då och om det trots allt på denna planet finns någon människa som aldrig blir äldre så är det väl när allt kommer omkring ändå Johnny Takter. Så känns det åtminstone, där bakom solglasögon och i den kortärmade dressen under en sommarkväll som den i går.

IMG_2188

Då känns det faktiskt nästan som om tiden stått stilla.

Vi kan väl åtminstone låtsas för en kväll.

Henrik Ingvarsson

5 KOMMENTARER

  1. Andra mästare som vakar över oss på spelsidan är mästerregissören Bo Widerberg. Han var krigsunge i Malmö och höll hårt i pengarna. Han brukade spela en tia plats då och då eller en tia vinnare på halva fältet. Det sved att förlora. En annan var sångaren Totta Näslund som ofta besökte Jägers. Seglande ner från Götet sin stora amerikanare. Han spelade hårt och ingick senare i miljonklubben.

  2. Jan Bengtsson, ja han var en riktig snitsare som du skrev, han körde farsans första vinnare, på Jägersro i slutet på 80-talet. Första gången man var i en vinnarcirkel, vilken spänning, vilken glädje! Härliga minnen!

  3. Håller med er, både Jan och Holger var födda för tidigt. Hade de varit 30-40 år idag hade de varit bland våra ledande catchdrivers.

  4. Förvandlingsnummer som Matine, från medioker travare till toppsprinter. Jag såg Bo W träna hästen, startade på bortre långsidan och körde i full fart i 400 meter, tog upp, vände tillbaka, startade igen och körde 500 meter, tog upp, vände osv. Längre och längre speeder för varje jobb. Sedan startade Bo W hästen och vann på dryga 12-tider över sprinterdistans. På den tiden mycket snabba tider. Gick man in i Takters stall blev man också förundrad över hästarnas långa hovar. Bo W var också en bit före sin tid.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar