Kollega Perssons skötebarn Axevalla hade en stor, vacker tävlingsdag i går. En numera rätt ”klassisk” dag som det ju blivit, första söndagen i juni. Med Guldstoet som den såklart tjusigaste blomman i buketten.
Dessutom firade västgötabanan i går det faktum att man fyller 60 i år. Tyvärr fick Axevalla ingen riktig publik utdelning på sin stora lokala satsning; vilket väl dels visar att söndagen ofta är problematisk som publikdag, dels att det knappast var någon plusfaktor att just denna söndag var inklämd i en nationaldagsweekend.

En fin tävlingsdag annars som sagt, och precis i det skede när Sverige står som allra mest i sin sagolika prakt.

Men det finns en detalj som stör mig med denna dag.

För. Det är många saker som är alldeles rasande häftigt med travsporten. Farten, kraften, djuret … det så vackra. Sporten och spelet i symbios. Människorna i den, många så varma och vänliga. Ja, det är mycket…

Och så kanske det häftigaste av allt. Hela den här grejen med att vi är en jämlik sport! Kvinnor och män tävlar på lika villkor. I samma klass, i lika sammanhang. Det är det inte många andra som gör.
Och det är fan i mig mäktigt.
Eftersom det … faktiskt inte finns ett enda dugg som säger eller visar att det skulle finnas någon skillnad på kvinnor och mäns förmåga att träna eller köra travhäst.

Det ska vi vara stolta över.

Nu ska vi för gud i världen kanske inte ta åt oss all överväldigande ära av detta. Det är väl så det mest har blivit, så kolossalt mansdominerad som sporten var från början. Länge var det enbart en sport för män, åtminstone när det gäller tävlingsbiten. Tränare och kuskar var män, punkt. ”Flickorna” höll sig i stallarna, i kulisserna. Inte förrän på 1970-talet var det ens tillåtet för en kvinna i Sverige att bli professionell tränareIna scot i Pda
Ja, fransmännen har väl knappt fortfarande hämtat sig från att Helen A Johansson vann världens största lopp 1995…

Men så ytterst glädjande är vi på rätt väg. De kvinnliga aktiva, såväl tränare som kuskar, ökar stadigt. Jennifer Tillman körde i år sitt andra raka Elitlopp och satsningen – den ibland kritiserade – montésporten har bidragit till att kvinnor har fått fler möjligheter in i sporten. Kvinnorna är kraftigt på frammarsch.

Därför känns det här med rena damlopp, som en kontrast till vår i övrigt uppfriskande jämlikhet förlegat. I mina ögon mest förminskande. Och inte som en påskyndare till att bli än mer jämlika, snarare tvärtom. Det skulle kunna finnas många andra åtgärder för att jobba med frågorna, att få fler kvinnor att vilja och våga, att på andra sätt ”kvotera” (men ändå inte, jag hittar bara inget bättre ord) – men att helt oreflekterat fortsätta ”kasta in” damlopp ”bara för att” och av gammal vana tror jag inte är rätt väg.Susanne Osterling

Som till exempel Hertiginnan av Västergötland Kronprinsessan Victorias lopp som Susanne H Osterling i går på Axevalla vann för tredje gången. Och därmed, just för att hon tog sin tredje seger, faktiskt lade konstant beslag på vandringspriset för loppet.

Det är ett faktum som ser ut som en tanke. Borde göra det åtminstone.
Ett synnerligen perfekt läge att sätta punkt för loppet för gott. Att sudda bort detta gammalmodiga och som sagt mer än någonting annat förminskande inslag.

Att bara lägga ner hela tillställningen.

Och – alla andra damlopp också!

Så fortsätter vi gå framåt. Istället för att hålla oss kvar vid fåniga exotiska inslag, denna typ som något slags kuttersmycken, ja bara ordet liksom … ”damlopp”.

Att vi istället fortsätter vara unika och utvecklas mot ännu starkare – jämlikhet.

Henrik Ingvarsson

Bilder: Kanal 75.

3 KOMMENTARER

  1. Tusen tack för de orden, go´e pastorn! Det känns förlegat att se hur Osterling, Frick, Tillman med flera väletablerade kuskar och tränare slår in dörrar som numera är vidöppna.

    Genom åren är det rätt många lovande kvinnliga förmågor som borde fått chansen i sådana här tävlingar, men som fick känna på de vassa armbågarna kring smörgåsbordet från sådana som redan hade sitt på det torra.

  2. Inom galoppen har vi mig veterligen inga damlopp, inga förmåner för något kön, och vi har ett lysande exempel på Pia Brandt som i Galoppens förlovade land Frankrike slagit sig in i topp15 ranking bland proffs. Tyvärr har Pia inte rönt den uppmärksamhet hon förtjänar i Sverige, ATG/ SG skulle mycket väl kunna göra en halvtimmesprogram om hennes framgångar.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar