Vi är vana vid att Åke Lindblom ler brett, stort och smittande efter att ha vunnit travlopp. Så att precis hela hans berömda, och ärligt talat smått uttjatade, guldtand syns. Så att vi närmast bländas av den.

Idag gjorde den det, gnistrade alltså, t-r-o-t-s att han snopet förlorade Harper Hanovers lopp sista biten in mot målen. Men sin älskade Sauveur.
Jag stod placerad precis i höjd med målstolpen i samband med finishen i Harpers och när solen äntligen sprack upp denna Elitloppslördag, och precis när fältet var i mål vände sig Åke Lindblom sig om mot Jos Verbeeck – och så blänker det till.Bird Parker i Sweden Cup
Från den där guldtanden. I ett – trots att han just besegrats – minst lika brett leende än normalt. Precis som vore det vid en seger.

För vad fan ska man göra liksom. Om någon konkurrent rent krasst är bättre. I ett tätt, rafflande, häftigt och pulserande Harper Hanovers visade sig den franske stayerfantomen efter Ready Cash, Bird Parker, till sist nämligen bara bäst. Trots att han – som det brukar heta – inte såg mycket ut för världen innan loppet.
När det väl kom till kritan var han det monster han tidigare så många gånger visat, snyggt – och snitsigt taktiskt (!) – körd av Verbeeck.

Det var väl det Åke Lindblom kände. Och så blänkte det. Och så kom handslaget. Här har du hummern Jos. Det var en vacker avslutning på en fin dag, där topprestationerna avlöste varandra.

Och där Lutfi Kolgjini, som så många gånger förr, spelade huvudrollen på Solvalla under en Elitloppshelg.

Den här lördagen som en slags fulländad regissör. En fingertoppskänslig en.
I lördagsklassikern Sweden Cup.

Lutfi kvalade först, på ett rätt märkligt vis ska sägas, in Dante Boko … ja att han skulle hinna fram till seger i det blufflopp som försöket blev ”fanns ju inte” – och när det väl den detaljen var fixad petade han sig själv och satte han upp sonen Adrian i finalen. Och Erik Adielsson på andrahästen Quick Fix.Dante Boko i Sweden Cup

Lutfi pekade ut var alla skulle ta vägen, och klappade likt en filmregissör på en inspelningsplats. Vilka uppgifter var och en hade.
Och satte själv på sig civila kläder, ställde sig vid sidan och njöt (nåja) av spektaklet.

– Det är dags för de unga att ta över, jag har vunnit Sweden Cup tidigare, och i morgon kör jag förresten kanske också mitt sista Elitlopp, sade han efter succéfinalen, spelad inför 21.138 personer.

Efter segern med Dante Boko (döpt – av uppfödaren Annika Kleberg – efter yngste sonen i Kolgjini-familjen) och tredjeplatsen med Quick Fix.

Adrian ja, som sannerligen utvecklas bit för bit som körsven. Millimeter för millimeter, närmast för varje ytterligare lopp han får i sig. Det är så det känns. Förvisso ett naturligt fenomen i sig, men är inte det här extra brant?
Sweden Cup-styrningen var närmast pedantiskt skolboksmässigt utförd; lugn start, låta de andra leka av sig av det mest spralliga, och in med stöten innan den värsta nya temposkärpningen skulle till att komma. I exakt rätt läge.
Moget. Lugnt. Samtidigt distinkt, med pondus.
Fulländat.

Som sagt. Adrian Kolgjini ger mer och mer ett intryck över att vi har att göra med en blivande toppkusk. Om han inte redan är där. På den nivån.
Och ska jag vara helt ärlig trodde åtminstone inte jag att utvecklingen skulle ske så här snabbt.

När jag kom in i travsporten i mitten av 1980-talet var bröderna Hans G och Per-Erik Eriksson framgångsrika värre. Med stjärnhästar som Jet Ribb och Bix Bay och med i rikstotosammanhang för jämnan och jag minns också väl en seger med Desert Storm i Treåringseliten en varm Elitloppsdag 1992.

Därför var det utan att det var lite extra häftigt att Hans G Eriksson efter många år i ganska anonym tillvaro fick slå till med sin egna Standpoint-son Topgear i klass I-finalen.Hans G Eriksson V75-final Topgear

Av övriga V75-finallopp, vi skulle kunna nämna allihop, var för mig Copimades uppvisning den klart häftigaste. Sanslöst iordningsställd av formstallet Jörgen Westholm; stenklar 500 kvar, ute ur leken när det skulle springas hem till stallbacken kort senare … för att sedan lik förbaskat komma tillbaka och greja det. Himmel och helvete och himmel på någon halvminut eller så.

Och så gick ridån efter den första föreställningen denna Elitloppshelg ner.

I morgon rullar vi upp den igen. För årets största dag, ja det är ju bandyfinalen och vi liksom.
Den dagen då Lutfi Kolgjini alltså månne kör sitt sista Elitlopp. Det är i alla fall så han uttrycker det.

Och skulle han på något vis lyckas med att tråckla sig till ledningen i en final när kvällen närmar sig, med en uppenbart formsatt Mosaique Face, tror jag till och med Nuncio får jobba för att besegra honom.

Avslutningsvis: På tal om ”klassikern” Sweden Cup. Jag har nämligen under senare år alltmer lutat ut hållet att … ska vi verkligen inte tänka ett varv extra kring de pengar, lite vaskningskänsla är det allt, loppet kostar. Och om de möjligen skulle kunna läggas på annat, nåt bättre? Att loppet spelat ut sin roll.
Årets upplaga dämpade inte den känslan. Visst, det var inget större fel på finalen i sig, men de tre försöken i premiären med sju hästar i varje, blev efter strykningar rumphuggna. Och tämligen färglösa.
Nä, spåna om något nytt i en framtid; och dessutom istället höja prisnivå och status i Harper Hanovers lopp är min fortsatt starka uppfattning.

Henrik Ingvarsson

Bilder: Kanal 75.

LÄMNA EN KOMMENTAR

1000 tecken kvar