Gum Ball.
Den stackaren.
Han har fått ta all skit, all skuld, ja han har blivit själva symbolen för ett miserabelt Elitlopp.
Är det inte så?

Okej, miserabelt är väl att ta i, förstås. En Elitloppsvinnare är alltid en Elitloppsvinnare, svårare än så är det inte. Alla vinnare av Solvallas Internationella Elitlopp förtjänar den ömmaste av respekt.
Men ni fattar. Det finns grader.Gum Ball

För vi gillar ju det där. Jiddret, malandet, dryftandet, rent av gnabbandet.

Ja, för jag kan ju för egen del prata mig hur löddrig om Hugo Åbergs Memorial som helst, hur mycket jag älskar och suktar och kråmar efter det och det gör jag också, mest hela tiden och herre gud vad jag kan längta till den där solnedgången, men … det händer liksom aldrig att vi sitter över ett glas och diskuterar Åbergsvinnare. Det gör det ju inte. Vilka som var pest och kolera eller mellanmjölk och det mest skimrande och spektakulära.

Men med Elitlopp. Som bara saticken.

Och i de kretsar jag befunnit mig i genom åren har på något vis Mack Lobell, Moni Maker, Victory Tilly/Varenne stått för det goda. Det finns såklart fler, men toppen ligger ungefär där.
Gum Ball och 1997 års upplaga – för det ”onda”. Seså, gå och ställ dig i skamvrån!

Hur han bluffade. Hur Stig H lurade de andra ”lössen”. Speedway, speedway, hasandes undan upploppet ner. Undan med en halv längd eller vad det var.

Om man frågar tio travnördar vilket som är det tråkigaste, billigaste, mest bluffaktiga Elitloppet under de senaste 30 åren, så drar nog sju till med Gum Ball, är det inte så?Stig H kör igen

Så är han verkligen förtjänt av det?

Nja, han borde åtminstone inte stå ensam och häcka i hörnet.

För egen del har jag nog aldrig känt mig så fullkomligt Gröna Lund-tom-lurad som efter Remington Crowns triumf 1999. När absolut ingenting hände. När ingen gjorde någonting. När Jos Verbeeck i värme och flödande sol och som vanligt vrålpreppad bana fick köra, håll i er om ni har förträngt det, 1.15 första varvet! Det var som ett snabblopp på Jägers på 1980-talet, och hur sakta det gick genom Sundbybergsvängen vill jag inte ens veta.

Napoletanos triumf 1989, året när det högsta panikskriket jag hört på en travbana ljöd när Mack Lobell började studsa bakom bilen i försöket, var förresten ingen kioskvältare det heller. Varenne som häst går aldrig att klaga på, men man minns samtidigt hur luften pyste ur fullständigt när Trond Smedshammer med H.P.Paque släppte till honom med varvet kvar till mål 2002… Och ja är det inte så att fjolårsvinnaren Magic Tonight redan lite grann hamnat i ”skamvrå-facket”?

Om bara ett par dagar ska vi lägga till ytterligare en vinnare att prata om. Ännu en upplaga till lägga till våra Elitloppshjärtan.
Och på förhand ser det alldeles enastående strålande ut. Allt är framdukat för ett minne vi aldrig glömmer.
För det gör vi ju aldrig.

Bara det inte blir Gröna Lund.
Bara det inte blir speedway.Top7


Avslutningsvis
: Top7 är alltså spelnyheten för dagen. På engelska, såklart! Hitta de sju första placeringarna i rätt följd i ett travlopp, ja ”Årets stora satsning” basunerar ATG ut. I min förvisso inte alltid spelproffsanalytiska kropp händer ingenting speciellt, och Top7 ska alltså nästla sig in bland alla andra spelformer under en V75-lördag? Hmmm…
”Det tar två minuter och sen kan du vara miljonär”, låter det från ATG. Två reflektioner på det: 1. Alltid ett sprinterlopp alltså? 2. Xpress-kramarna i Hästsportens Hus måste spricka av välbefinnande…

Henrik Ingvarsson

3 KOMMENTARER

  1. Jo, Åbergsvindere er også værd at diskutere. Den mest spektakulære var Varenne, som blev udfordret af Legendary Lover K, men Varenne var bare outstanding, og et tætpakket Jægersborg hyldede verdens bedste hest.

  2. Aage,
    Håller i grunden verkligen med. Både om att diskutera Åbergs, och din favoritupplaga. Utöver Revenues seger tror jag aldrig det låtit lika mycket på Jägersro som den Varenne-kvällen…

Lämna ett svar till ingvarsson Avbryt

1000 tecken kvar